Din morsa också! (2001)

Mycket snack och mycket verkstad

Att latinamerikanska filmer ofta har ett ganska frejdigt och väl framhävt förhållande till sex var ingen nyhet. Möjligen sätter den här filmen en ny standard, men mina kunskaper är inte helt betäckande så jag avstår från att spekulera för mycket. Regissör Alfonso Cuarón går ut hårt. Redan de allra första scenerna skildrar lustfyllt utövad sexualitet, där svartsjukan visserligen lurar men behandlas ganska lättsamt - så långt. Redan där är också dialogen smattrande som regnet av explosiva prylar över något land på Balkan eller i mellanöstern vars ledning förargat prominenta medlemmar av världssamfundet. (OK. För den som eventuellt läser det här om något år eller så, pågår när detta skrivs ett hett omdebatterat anfallskrig på amerikanskt initiativ, i syfte att störta regimen i Irak).

Jag såg filmen dagen efter årets Oscarsgala där faktiskt fler än dokumentärvinnaren Michael Moore stack ut hakan angående pågående storkonflikter. Gael Garcia Bernal pläderade för fred i samband med presentationen av temat från filmen "Frida", vars stjärna (och Bernals landsmaninna) Salma Hayek syntes applådera i publiken. Hennes namn passerar för övrigt revy i "Din morsa också!" där de två hormonstinna grabbarna Tenoch och Julio (spelade av Bernal och Diego Luna) tillfredsställer sig på trampoliner ovan en övergiven bassäng, medan de fantiserar fritt för att få fart på flödet...

Tenoch och Julio har varsin flickvän som dock ska åka till Italien och roa sig. De lovar dyrt men kanske inte så heligt att inte gå och lägga sig med några italienare. Men grabbarna får hitta på egna tidsfördriv ett tag och deras tankar är ständigt upptagna av kvinnor och sin egen manliga potential. Machokomplex är bara initialerna. Varenda replik osar av denna fixering. Glöm allt som sagts om den svenska synden på film. Eller tänk "Tillsammans" - och tänk vidare. Frågan är om vi är distanserade på alla frigjorda fronter numera.

Ett intressant grepp är berättarrösten som fyller i detaljer och information som är mer eller mindre kopplad till den egentliga handlingen, men alltid tillför en dimension. Den förstärker humorn eller motsatsen. Plötsligt stannar klockan och påminner oss om livets allvar och osäkra villkor.

Tenoch och Julio är två bortskämda slynglar, där åtminstone en av dem har ett rejält överklassok hängande över sig. Inte för att han verkar lida så mycket av det, med en far som är majoritetsägare till en idrottsanläggning, möjlig att disponera en dag i veckan när ingen annan är där. Dessutom kommer presidenten förbi när det vankas bröllop i släkten. Och inte bara han. Spanskfödda Luisa, gift med Tenochs kusin, den framgångsrike författaren Jano, väcker nyfikenheten med sin aura av världsvana.

En sen kväll får Luisa telefon från en stup- och ångerfull Jano som bekänner att han bedragit henne. Hon hänger med grabbarna på en tur till stranden. Det vill säga en strand där de aldrig varit, och vars existens de kanske till och med borde betvivla. Men plötsligt börjar den egentliga filmen - en riktig roadmovie på det eviga temat uppbrott och ungdomsångest. Naturligtvis uppstår triangeldramatik. Till att börja med glättigt och grabbigt skildrad, med konversationen konsekvent riktad neråt midjan och den ytliga självsäkerheten i förarsätet. Luisa invigs i manifestet för charolastros, klubben där såvitt känt bara två personer ingår. Budorden inkluderar bland annat att man inte ligger med varandras flickvänner, att man ska bli hög minst en gång om dagen och att den som håller på Amerika är en tönt - det sistnämnda för säkerhets skull upprepat.

Den breda bilen bryter fram längs dammiga vägar i ett varierat och levande landskap, en kontinent i koncentrat. Röda stugor tåga vi icke förbi, men solblekta stenväggar i ljusblå nyanser, vitkalkade murar, välbehövligt anlagda alléer, berg som tornar upp sig i bakgrunden... Militärpatruller passerar i sina jeepar på okända uppdrag och vägspärrar har upprättats här och var. Bröllopsföljen och dansanta gummor hör också till bilden. Iakttagelserna är på något sätt förstulet inslängda men omedelbart identifierbara som viktiga delar av verkligheten. Det är energiskt som i "Älskade hundar" (dock inte alls lika våldsamt) och dogmadoftande genom den nästan alltid närgångna kameran. Heller inte helt olikt filmen "Without a trace" (Sin dejar huella) som i Sverige bara visats på Göteborgs filmfestival (se texten "Spanska spår"). Om jag travesterar mig själv från en helt annan recension så är det här den näst bästa mexikanska roadmovie jag sett hittills... och det räcker i det här fallet ganska långt.

I hemlandet Mexiko blev det publiksuccé, med bland annat nytt intäktsrekord för en inhemsk film första helgen den visades. Och manuset av Alfonso och brodern Carlos Cuarón oscarnominerades. Kanske inte minst i kraft av alla detaljer i marginalen. Exempelvis delar alla de viktigaste rollfigurerna efternamn med centrala gestalter i mexikansk historia, som gerillaledaren Zapata och spanske konkvistadoren Cortés.

Under uppladdningen finns hela tiden känslan att något mer allvarligt kommer att bryta in i bekymmerslösheten som personerna försöker behålla, ett verkligt hot som ger hoppfullheten en törn. Och snart uppstår spänningar i sällskapet. Vilka hemligheter har de bästa kompisarna för varandra - och vad döljer Luisa, om något alls? Bit för bit rämnar fasaderna men ovissheten om vad som är sant och inte hålls vid liv länge och gör filmen fängslande fram till slutet.

Om jag har några reservationer är det faktiskt att det blir sexualorienterat i överkant. Det finns snart sagt inte en scen där det ämnet inte avhandlas uppriktigt i teori eller praktik eller både och samtidigt. Mycket snack och mycket verkstad. Tenoch och Julio är inga under av personlig mognad och Luisa har kanske behov av något slags revansch på sin ohängde make, även om hon aldrig skulle erkänna det själv. Ändå är det lätt att tycka om den talträngda trion.

Alfonso Cuarón har tidigare regisserat "Lysande utsikter" med Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow. Men ta för all del inte det som en fingervisning. Där den filmen är sofistikerad och lite svävande plöjer Din morsa också! fram utan några hämningar och är nästan chockerande burdus.

Det landar i en 'fånga dagen'-predikan á la "Döda poeters sällskap".(Ni vet den där filmen som enligt Harrison Ford skulle haft världens näst värsta tänkbara titel någonsin. Det absolut värsta skulle i hans tycke vara Döda poeters sällskap på vintern.) En charmoffensiv utan skyddsnät, stärkande men för många säkert rent stötande. Den kan upplevas som så infantil eller pubertal att man aldrig orkar ta sig förbi jargongen och hitta kärnan; om unga människor som har livet framför sig (eller åtminstone borde ha det)men inte vet vad ska göra med det. Än. Eller upptäcker att framtiden alltför snabbt håller på att försvinna.

För att citera filmmakarnas egen sammanfattning: ”Livet har sina vägar att undervisa oss. Livet har sina vägar att förvirra oss. Livet har sina vägar att förändra oss. Livet har sina vägar att förbluffa oss. Livet har sina vägar att såra oss. Livet har sina vägar att läka oss. Livet har sina vägar att inspirera oss.”

© Johan Lindahl
2003-03-29

Originaltitel: Y tu mamá también
Mexiko/USA 2001, 2001
Regi: Alfonso Cuarón
Med: Gael García Bernal, Diego Luna, Maribel Verdú, Ana López Mercado, María Aura, Juan Carlos Remolina

Genre: Drama, Sex
Hemmabio: 2010-09-22

Sök