Casanova (2005)
Mer solskenshistoria än satir
Det var några år sedan jag såg en ny Hallström-film. Närmare bestämt ”Chocolat” och mellan den och ”Casanova” har han klämt in ett par stycken i, som det påstås, annorlunda tonläge. Det här kunde lika gärna ha kommit direkt efter hyllningen till choklad och personlig frihet (ska vi säga choklad som metafor för frigörelse, kanske?). Frihet, förtroende, tolerans och liberala ideal har länge varit en ledstjärna för Lasse H, så mycket att en del mer konservativa betraktare störs av det. De som sammanfattar ”Ciderhusreglerna" som en pro-abort-pamflett och inte ser fler dimensioner än så, till exempel. Dimensioner var däremot inte styrkan i "Chocolat" och inte här heller. ”Casanova” i hans tappning är givetvis ändå genomsyrad av eftervärldslig vishet och domar över den trångsynthet som frodades fordom (och som Hallström säkert ser spår av än idag eftersom han bränt så mycket krut på intoleransen som tema). Men han använder formen av en förväxlingsfars, förklädd till romcom (eller om det är tvärtom) om en legend som alla känner till, men kanske inte i detalj.
Jag gör det inte, trots att flera filmer bär hans namn (Casanovas, alltså). Ärligt talat har jag svårt att skilja honom från Don Juan/Giovanni. Johnny Depp gjorde den senare till en komisk förförare, alternativt mytoman, i "Don Juan de Marco" och medverkade senare i "Chocolat”. Var det då Hallström fick snilleblixten att ta sig an den här historien och göra sin egen variant av den? Depp har ju tydligen fortsatt på samma linje alldeles nyligen i en film jag inte haft möjlighet att se ("The Libertine"). Men är kvinnotjusaren Casanova den ultimata symbolen för regissörens frihetsideal eller är det här bara en kul bagatell?
Att den i praktiken inte är så påfluget predikande och slå-in-öppna-dörrar-redundant som Hallströms filmer i sina sämsta stunder faktiskt riskerar att vara, beror på den lätta, opretentiösa tonen som gör att de parodiska dragen hamnar i rätt sammanhang. Huvupersonen själv spelas väl mer ”under” än ”över" av Heath Ledger, som gör något obesvärat och bohemiskt av en hedonist som kan vara på väg att byta livsstil mot alla tidigare bookmakertips. Men annars är det stora gester i fluffiga kostymer som behärskar synfältet.
Att reda ut alla identitetsbyten och komplikationer här skulle kunna fylla en recension på ett bekvämt sätt, men det är inte min uppgift. Här är grunderna: Casanova kan - för vilken gång i ordningen kan vi bara gissa - ana konturerna av en galge ovanför huvudet på grund av sin föregivna hedendom, heresi och heta nätter i mängd när han räddas av sina trots allt goda kontakter i Venedigs elit. Dock måste han hitta en hustru för att rädda sin heder (och livet) eller fly fältet och sin kära hemstad som inte verkar vara puritanernas starkaste fäste (OK, bara för ordningens skull: vi rör oss på katolsk 1700-talsmark. De riktiga puritanerna höll väl till i Nordeuropa och Massachusetts ungefär då). Han har en oskuld på G och hon är mer än villig när han får upp ögonen för den tilldragande (och intelligenta!) Francesca (Sienna Miller) som utmanar mansväldet med hjälp av lösmustascher, pseudonymer och ett sinne som inte vill stängas in. Hon kan dessutom fäktas bättre än sin bror, som i sin tur är olyckligt kär i tidigare nämnda oskuld medan Francesca är olyckligt förlovad med en genovensk affärsman hon aldrig träffat. Deras mor (Lena Olin) är änka och i grunden ganska olycklig även hon.
Ja, det blir en härva. Dubbeltydigheter och dubbla identiteter, dubbla liv och dubbelmoral antar epidemiska proportioner under några intensiva dagar medan inkvisitionen fortfarande skuggar Casanova. Deras bristande effektivitet får ett bryskt slut när Jeremy Irons som en biskop med hårda nypor landar i stan för att rensa upp i påvens namn. Vi talar om en Bernard Gui ("Rosens namn”) placerad i en lättare genre där sådana som han rimligtvis inte borde få sin vilja fram, det vill säga ta död på minst en kättare - eller? Oliver Platt lunkar också in som en annan till synes patetisk figur, men tillsätter nyanser och får inte den förenklade laughing stock-roll han först verkar fjättrad vid. Och de som sett serien ”Svarte ormen” känner säkert igen mannen som styr staden så länge påvedömet inte totalt tappar förtroendet för hans omdöme. Tim McInnerny var namnet, vilket jag aldrig lagt på minnet förr.
Finns det för övrigt något freudianskt över prologen, där Casanova tidigt överges av sin mor? Försöker han kompensera för den förlusten genom alla kvinnoaffärer? Och frågar jag det bara för att Newsweek (min vanligaste källa till all verklig aktualitetskännedom just nu, typ) nyligen fick för sig att nagelfara Sigmund Freuds nuvarande ställning i forskarvärlden, med anledning av att han föddes för 150 år sedan?
"Casanova” är Lasse Hallström på solskenshumör, utan de mer genomträngande existentiella utgrävningarna i "Gilbert Grape", ”Mitt liv som hund” eller just ”Ciderhusreglerna”. Det är i stället en gladlynt, uppsluppen lagomprovokation och - sade jag det? - romantisk komedi, rätt och slätt. Det intressantaste är inte om katolska kyrkan nidavbildas eller om tidsbilden är trovärdig utan om det här är en underhållande ny "spin" på gammal soppa eller inte. Och i stort sett är svaret på den sista frågan - ja. Knappast lika avväpnande som "Shakespeare in Love" men ändå med en del egna idéer, som bland annat får mig att tänka på ”Mannen i järnmasken", där ju även Jeremy Irons var med och fäktades (fast den gången för en god sak). Världen är liten, särskilt den där filmer framkallas. Eftertexterna meddelar också att Tommy Körberg var med i något ögonblick som sångare på en gondol, men det gick mig förbi.
Den här filmen kanske också försvinner ur minnet om några år, men vad vore filmhistorien (och filmrecensioner) utan alla sina vällovliga men i maratonperspektiv lätt vägande parenteser?
© Johan Lindahl2006-04-11