En handfull dynamit (1971)
Ovanligt ohyllad Leone
Även mindre kärt barn har många namn. Detta är definitivt inte en av de filmer som brukar nämnas först när Leone kommer på tal, men den är känd som både "A Fistful of Dynamite" (En handfull dynamit) och "Duck You Sucker" (Ducka, Skitstövel). I Frankrike blev namnet för övrigt det inte helt opassande "Once upon a Time ... the Revolution" (fast på franska).
Redan i "Harmonica" bytte Leone huvudskådisar, och även här är det en ny duo i centrum av filmen. Rod Steiger och James Coburn spelar mexikansk bandit respektive irländsk terrorist som möts i Mexiko. Ett motvilligt (för den ene parten) samarbete inleds med sikte på banken i Mesa Verde - där Coburns explosionsexpertis kan komma väl till hands.
Den enkla beskrivningen av filmen är kanske att den är den mest politiska av alla Leones porträtt av banditer förr i tiden. Manusförfattaren Sergio Donati hade rätt fria händer med historien och det var först i starten av filmandet som Leone tog steget från producent till regissör. Mexikanska revolutionen är inte bara bakgrund utan ett skede som våra huvudpersoner hamnar mitt i - antingen som ett medvetet val eller nästan på ett inlurat, motvilligt sätt. Det är på många sätt intressant att jämföra filmen med Peckinpahs mästervästern "Det vilda gänget". Det är inte riktigt lika enkelt att säga att Leone propagerar för rätten eller åtminstone det vettiga i att med våld sätta sig upp mot förtryckare. Massakrer från de regerandes sida speglas av samma handlingar från rebellerna när tillfälle ges. Citatet om revolution i början av filmen är Maos, och alltså inte nödvändigtvis ett statement helt i linje med regissörens åsikter. Visst finns det sympati för de upproriska men här, som så ofta hos Leone, är det en slags semipragmatisk vänskap som känns som den sanna kärnan i historien. Kanske ska filmen ses som en betraktelse över revolutionen som koncept snarare än ett hyllningstal till den, där Steigers oväntat välartikulerade utbrott i mitten av filmen sammanfattar rätt väl filmens ståndpunkt. Men jag gissar bara...
"En handfull dynamit" skiftar skickligt under sina två och en halv timme mellan olika tonfall. En kargt komisk inledning om ett par färgstarka individer som till synes slår sig ihop för en bankstöt växlar, också med komiska förtecken, över i temat om revolution och hjältemod, och gradvis blir det allt mörkare och allvarligare.
Varken Juan (Steiger) eller John (Coburn) ser saker och ting i svart eller vitt. Irländske John har efter ett bittert svek bytt en revolution mot en annan, men är inte den som dömer eller ställer sig på talarpodiet. Det är i första hand dynamiten, som han hanterar så skickligt, som han tror på. Mexikanske Juan vet knappt hur starkt han känner för alla sina söner (alla med olika mödrar) förrän det är för sent, och har till en början bara pengar och guld som ledstjärna. Nyanserna finns även i birollerna, synligt bland annat i ett chockerande men också sorgligt begripligt förräderi.
Karaktären John lämnar inte så mycket utrymme utöver att spela den "stabilt", vilket Coburn gör, men Steiger får flera tillfällen att imponera fint i den mer extroverta rollen som Juan. Han blir betydligt mer än en slags komisk motsvarighet till Eli "den fule" Wallach. De sköter sina respektive brytningar på ett sätt som fungerar åtminstone för en oinsatt som jag, men säkerligen överdriver de en hel del.
Även cinematografen Ruzzolini får förstås blända med bildkonst flera gånger utan att egentligen dra ögonen åt sig från andra än de filmfotomässigt intresserade - precis som det ska vara. Hur lydigt han följt den bildkunnige regissörens anvisningar törs jag inte yttra mig om, men även om han inte har varit med på de förra västernproduktionerna är i alla fall bildspråket väldigt bekant, med ett coolt och flitigt inzoomande på slitna anleten, tuggande tänder och kisande ögon. Morricone har kanske inte sin största stund här, med några rätt fåniga teman, men visst får även han möjlighet att visa varför Leone aldrig anlitade någon annan.
Med sitt politiska tema, sin Morricone-musik och sina långa slowmotion-sekvenser (oftast tillbakablickar) är "En handfull dynamit" både ett tydligt barn av sin tid och en typisk Leone-film. Och samtidigt inte. Det är ändå en värdig Leone tycker jag; den logiska länken mellan "Harmonica" och "Once upon a Time in the West". Svek, mänsklig svaghet och överraskande handlingar gör tillsammans med ett flertal mäktiga explosioner filmen ständigt intressant - även med regissörens sedvanligt "makliga" tempo.
Bland smolket i berömbägaren finns en scen tidigt i filmen som, törs jag påstå, aldrig skulle ha gjorts idag. En skicklig sekvens där "det fina folket" i en diligens får sig en rejäl överraskning av den "dumma sälle" de tidigare hånat avslutas med att damen i sällskapet blir våldtagen - nästan som ett marxistiskt statement. Det är bland annat frågetecknen kring graden av tvång eller lidande från hennes sida i det hela som sticker ganska provokativt i ögat. Samtidigt är det väl aldrig meningen att man ska se Juan som en hedersman, även om amerikanerna tydligen tyckte det och följdaktligen klippte bort denna, och många andra, scener.
Just denna iver att klippa - inte bara provokationer utan de mer politiska elementen - kan i viss mån förklara att filmen aldrig riktigt hyllats bredvid Leones andra klassiker. Numera finns förstås en DVD som gör filmen rättvisa, och det är (förstås) utifrån denna som de fyra russinen delas ut.
© Anders Lindahl
2006-02-01
DVD / Blu-ray
Utöver namnbyten har "En handfull dynamit" genomlevt en del klippning. Versionen på MGM:s dubbeldiskutgåva når med återställt material speltiden två & en halv timme, vilket inte är så mycket med Leones mått mätt men ändå något att ta i beaktande. Särskilt som man kanske sedan vill dyka ner i det digra extramaterialet.Digert men kompakt, är kanske en ännu bättre beskrivning. Dokumentärerna är sällan jättelånga, men de hinner gott och väl med sitt syfte. En tiominutersfilm om skillnaderna i klippning och namn mellan de olika versionerna reder effektivt ut begreppen och rätar ut ett otal frågetecken. I en kort intervju pratar Leones manusförfattare Sergio Donato om filmens tillkomst, för att ta ett annat exempel. Filmvetaren Frayling, känd från andra specialutgåvor, pratar i kommentarsspåret och på det hela taget är utgåvan ett fint komplement till de andra Leone-discarna, som alla tillsammans - med extramaterial och allt - torde kunna hålla en sysselsatt en hel helg.
Originaltitel: Giù la testa
Italien, 1971
Regi: Sergio Leone
Med: Rod Steiger, James Coburn, Romolo Valli, Antoine Saint-John, David Warbeck
Genre: Action, Historia, Krig, Western
