The French Connection (1971)
En studie i stil
"French Connection" har så'n stil! Friedkins handlag från mästerliga "Exorcisten" känns igen, men vissa grepp är ännu mer markanta här. Handkameran ökar effektivt närvaron och känslan av realism, men utan att någonsin få det att kännas billigt eller "TV". Vi ser ett helt annat 1970-talets New York än Woody Allens, badande i ett kallt vintrigt ljus. Tystnad när man väntar sig musik, mysko musik när man väntar sig Baretta-musik.
Grunden till handlingen är en sann historia. I bakgrunden lurar Nixons "krig mot knarket". Roy Scheider och Hackman spelar narkotikasnutarna Russo och "Popeye". Scheider är cool men blir nästan lite blek jämför med Hackmans härliga Popeye, halvt glidartyp med ett ständigt öga till övers för kvinnlig fägring, halvt trotsig "gå sin egen väg"-snut som stöter sig med kollegor och auktoriteter.
De båda kommer en gigantisk knarkaffär på spåren. Halvt ovetande om detaljerna kring det hela får en gästande fransk skådespelare ta på sig en viktig roll, medan den grå eminensen "the Frenchman" (Rey) är den som har kollen och de coolaste scenerna. Som när han leker katt och råtta med Popeye i tunnelbanan, en lång scen med klara komiska poänger.
De långa scenerna av långsam eller stressad jakt, till fots eller per bil, tar för övrigt upp mycket plats. Kulmen nås när Hackman jagar ett pendeltåg med en tilltänkt mördare i, först till fots, sedan i "lånad" bil. Nerven och närvaron är extrem och även vid kanske tredje tittningen halvt kisar, halvt "wow"-ar jag mig genom den underbart klippta och filmade sekvensen. Vanligtvis blir en del av mig lite sur av sådana här scener. "Ge dig, idiot", tänker jag. "Det är inte värt det att riskera livet på en massa andra människor bara för att få fatt på boven." Den fullkomligt idiotiska biljakten i den annars skönt underhållande "The Rock" är ett perfekt exempel, och ett tydligt tecken på hur djupt och innerligt Bruckheimer och Bay föraktar dig.
Här köper jag biljagandet, av flera skäl - inte minst för att det känns som om man förväntas vara lite skeptisk till polisernas agerande. I uppföljaren, utan Scheider men med Hackman, kan man hitta ännu mer drastiska exempel på fenomenet "snuten beter sig som en komplett galning och det är ren tur att inte en massa oskyldiga människor dör". Effektsökeri eller ett statement om att maktens hantlangare tar sig för stora friheter i ett "krig mot ett substantiv" - döm själv.
Bilar handhas även burdust på andra vis. Ett tröstlöst letande efter knark i en stilig bil under stark tidspress påminner starkt om några betydligt mer sentida CSI-sekvenser. Hur de får ihop fordonet igen kan jag faktiskt inte svara på, men film är ju film...
Med sin naturliga coolhet och sitt tidstypiskt abrupta och lite dunkla slut (dock följt av förklarande texter) är "French Connection" 70-tal på skönaste vis. Dags att se eller se om, för att påminna eller upplysa sig om hur snutfilmer kan vara men nuförtiden sorgligt sällan är.
© Anders Lindahl
2006-01-20
Gene Hackman i "The French Connection" (1971)
Originaltitel: The French Connection
USA, 1971
Regi: William Friedkin
Med: Gene Hackman, Roy Scheider, Fernando Rey, Tony Lo Bianco
Genre: Action, Kriminalfilm
Teman: Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
