Die Another Day (2002)

Bättre och sämre

Bond är riktigt illa ute i början av filmen. Ingen Bond har nog sett så oroad ut sedan Sean Connery riskerade att bli kluven av en laser. Och knappt har han med nöd och näppe klarat av jobbet förrän han kastas i nordkoreanskt fängelse för att sedan misshandlas och torteras under hela titellåten, och inte alls bara av Madonnas elektroniskt förtuffade sång. Skäggig och revanschlysten kommer han dock tillbaka till världen. Lite på samma sätt kan man se på "Die Another Day" efter den inte alls särskilt lyckade "Världen räcker inte till". Han är tillbaka, liksom, och vill visa vad han går för. Och i början känns det rätt lovande. Tamahori verkar sikta mot en hårdare, mörkare sorts Bond-film. Men - och det är ett stort men - han gör det inte konsekvent (vilket däremot sker i exempelvis "Tid för hämnd"). Vad som verkar ha börjat som något slags vision känns efter hand alltmer som en checklista, vilket är synd.

"I think I'm gonna avoid the cliche" sjunger Madonna i den lite halvtaskiga temalåten. Det är dock inget som Tamahori försöker sig på när han mutar in sin del i "världens mest lönsamma filmfranchise". Det gör väl inget. Man förväntar sig saker av en bondfilm. Brudar, skurkar, bilar, manicker, explosioner, tokstunts och så vidare. Å andra sidan får man på köpet en större tolerans mot det osannolika, godtar en hel del dåliga vitsar och gör lite allmänt avkall på den kritik man skulle ha yppat om det inte varit en bondfilm.

Kanske är det lätt hänt att man som Bond-regissör fokuserar i första hand på att tillgodose alla de krav som filmseriens vana tittare har, och därmed missar helheten. Så känns det här; där man snarare delar upp filmen i bra och mindre bra scener - eller, ännu värre, element - istället för att försöka bedöma den som hel film. Närmare ett helhetsomdöme än "bättre än senaste" kommer jag nog därför inte i den här texten. Och en film gjord efter en checklista bör kanske också recenseras på samma vis.

Action och effekter:
Tamahori kan våld. Redan i hans genombrottsfilm "Krigarens själ", som väl egentligen var tänkt som ett tungt familjedrama om misshandel och våldskultur, fick jag en känsla av att han nästan lika mycket ville visa tuffa killar som kan fajtas. Här känns det förstås mer motiverat och rätteligen underhållande, framför allt när folk slåss på lika villkor. Särskilt ett par fäktningsscener känns riktigt lyckade. Biljakter, flygscener, explosioner och mindre krig är ömsom häftiga, ömsom omständiga eller lite fåniga. Det är i alla fall mycket action, det kan ingen förneka. Faktiskt för mycket, nu när jag tänker efter. Vissa effekter är rejält taffliga, andra ganska bra, men inga är lysande.

Skurkar:
Senast var ambitionsnivån och karisman hos de onda märkvärdigt låg. Det var en ganska dyster skara, faktiskt. Superskurken (Stephens) är här fabulöst rik och nyligen adlad, sover aldrig och bygger en maskin med enorm förstörelsekraft. Så ska det se ut! Gustav Graves är en isländsk engelsman - eller är han? - som lånat sina manér av Bond själv och adderat Rik Mayalls allra drygaste miner. Han har gott om hejdukar som Bond kan avverka, och vid sin sida ett par lojala och lite mer utvecklade karaktärer. Det är positivt.

Brudar:
Halle Berry må ha en Oscar i hyllan och passa bra en liten bikini, men ger från början ett ganska menlöst intryck. Samma med miss Frost (Pike), den kalla (haha!) kvinnan som inte faller för Bonds charm (eller gör hon inte, eller gör hon ... ?). Båda växer dock till sig, och blir lite mer intressanta, särskilt Frost. Inte till den grad att de skulle bli karaktärer man minns, men hyfsat i alla fall. Madonna, som enligt ryktena verkade fullt inställd på att förvandla sig själv till huvudperson i filmen med specialskrivna repliker av maken Guy Ritchie och något så filmhistoriskt omvälvande som "första lesbiska kyssen i en Bond-film", har antingen kuvats eller redigerats på plats och sköter för övrigt sina få ögonblick i filmen lika bra som en riktig dussinskådis. Avslutningsvis får vi en rolig scen med den eviga bondbruden Miss Monneypenny (Samantha Bond).

Innuendo:
Det är främst Halle Berry som får delta i de sedvanliga dialogerna med sexuell under-, mellan- och överton med efterföljande konkretisering av antydningarna. Här ser det inte så kul ut; om det här är de bästa tvetydigheter manusförfattarna kan komma på är det kanske lika bra att låta bli.

Humor:
En scen i Q:s underjordiska laboratorium har klara drag av komik, och ett gäng referenser till tidigare Bond-filmer därtill. I allmänhet är skämten dock föga inspirerade. Kommer ni ihåg "Diamantfeber", när Connery talar om en påhittad bror varpå en skurk säger "I have a brother". Connery replikerar "Small world ...". Det är humor.

Prylar:
En osynlig bil, vad sägs om det? Hmm, även om man köper konceptet tycker jag inte att möjligheterna i idén nyttjas särskilt väl. En ring som förstör glas, anyone? Den kan komma till nytta oväntat ofta, kan jag meddela.

Geografi:
Bond flackar som vanligt omkring i månget land, tittar in på Kuba en sväng och huserar ganska länge på Island. Huvudkonflikten rör dock Nordkorea-Sydkorea och gränslandet mellan dem (frågan är om delar av handlingen utspelar sig samma plats som i den ganska sköna "Joint Security Area", alltså The Joint Security Area). Vi får också se en skymt av Hongkong och gör ett längre uppehåll i London. Lär man sig något om dessa länder? Nej!

Onåd:
Bond hamnar i dålig dager, och får arbeta utanför MI6 ramar. Det har hänt förut, men leder här bland annat till en härligt karg dialog mellan honom och tant M (Dench), som för övrigt fortfarande är mycket bra.

Allvar:
Det finns lite allvar också, men inget att skriva hem om. Intressantast är nog en replik från en amerikan (Madsen) i stil med "om ni inte städar upp hos er kommer vi göra det åt er", som känns som ett väldigt koncist litet tidsdokument.

Scenografi:
Det kommer väl aldrig igen bli som på Ken Adams tid, men ett extravagant isslott får vi i alla fall se. Annars är miljöerna ofta närmast torftiga, som det minbeströdda gränslandet mellan koreorna och en övergiven tunnelbanestation. Vad blir det härnäst - en skolbespisning? Lite trist.

Förtexterna:
Ett viktigt parti, kanske det viktigaste. Till och med "Världen räcker inte till" hade ganska schysst vinjett. Denna är okej, men som sagt anser jag inte att Madonnas låt är ett värdigt Bond-tema. De brinnande brudarna är hur som helst väldigt otäcka och snyggt gjorda.

James Bond
Pierce Brosnan är ju mer eller mindre gjord för att spela Bond, så om serien har problem är det inte där de ligger. Han sköter sig bra.

Sammantaget är "Die Another Day" bättre än senaste men sämre än "Goldeneye". Den passar perfekt in i definitionen "ok, men med tydliga brister". Knappast en film som borde motivera en så här lång recension, med andra ord.

© Anders Lindahl
2002-11-28

Originaltitel: Die Another Day
Storbritannien/USA, 2002
Regi: Lee Tamahori
Med: Pierce Brosnan, Halle Berry, Toby Stephens, Rosamund Pike, Rick Yune, John Cleese, Judi Dench, Michael Madsen, Will Yun Lee, Samantha Bond

Genre: Action
Svensk biopremiär: 2002-11-28
Teman: James Bond

Relaterade artiklar
Lite om 007

Relaterat ur russinbloggen
2002-03-12: Bondtitel avslöjad

Ingår i följande teman

Sök