Slaget om England (1969)

En krigshistoria värd att berättas bättre

2 russin

"Slaget om England" har mycket som talar för den. Däribland ett spännande tema - de högst avgörande luftstriderna över England mellan tyskt och brittiskt flyg under andra världskriget - en hoper mycket brittiska stjärnskådespelare och tyskar som faktiskt pratar tyska.

Det är tyvärr också en hel del som talar emot den. Manuset, till exempel, som blir en slags blandning av "Tora! Tora! Tora!":s faktaspäckade ton och påkostade stridsscener samt senkommen propagandafilm. Vi hoppar över kanalen mellan Dover och Calais, och mellan Berlin och London och diverse utposter, för en "helhetssyn" på de beslut och händelser som definierar slaget om England. Vi rör oss från ledningsrum och maktens korridorer till killarna på marken och framför allt i luften, inklusive i viss mån deras familjerelationer. Allt och alla ska få plats och på bara dryga två timmars bostadsyta blir det rätt obekvämt och trångt.

Historien om hur en handfull (cirka 1500) brittiska piloter tog udden av Hitlers invasionsiver och lyckades hålla den trotsiga öbastionen fri från nazistisk överhöghet är värd att berättas. Därmed inte sagt att den lämpar sig för långfilmsformatet. De starkaste krigsfilmerna koncentrerar oftast handlingen till ett begränsat antal personer och håller makthavarna på avstånd. Ingen person verkar här viktigare än någon annan, utom under korta tillfällen då en protagonist utses, till synes genom lotteri, för att några minuter senare åter förpassas till kategorin oviktig biroll. Som tittare letar man lite hjälplöst efter något eller någon att fokusera på.

Förhållandet mellan Plummer och York återkommer flera gånger som ett lite mer personnära tema, men lämnas vind för våg när något dramatiskt verkligen inträffar. En pilot som dittills lämnats i skuggan får ett ögonblick i strålkastarljuset i rollen som snart sörjande familjefar, och droppas sedan även han snabbt till förmån för nya luftbataljer. Tanken torde vara att visa på krigets tragedier och konsekvenser för såväl civila som stridande, men effekten är tämligen svag. Laurence Olivier (i sin mustasch och sitt färgade hår ganska lik sin efterföljare Kenneth Branagh) är i alla fall så dyster som sir Hugh Dowding att han nästan blir rolig. Michael Caine å sin sida har nog aldrig gjort ett blekare intryck. Utmaningen i hans eller exempelvis Trevor Howards roll är obefintlig - men givetvis ska det vara en stjärna där med. Att alla har givits mestadels medioker och uddlös dialog att jobba med hjälper förstås inte.

Filmens främsta förtjänst är helt klart flygscenerna. Detta är som sig bör, om än inte riktigt tillräckligt. Bond-producenten Salzman lät köpa in och rusta upp bortåt hundra gamla stridsplan av de kända märkena (Spitfire, Messerschmitt, Heinkel...) och låter skickliga piloter använda dem på bästa vis. Fotot är grandiost snyggt, planen avtecknar sig tjusigt mot molntäcket de flyger ovanför, tiltar och dyker och det är en yrselframkallande fröjd att se. Bakom syrgasmaskerna är det förvisso ibland inte helt lätt att veta vem det är som låtsas sitta vid spakarna, men det blir ändå rätt häftigt. Efter ett tag börjar vissa bildlösningar kännas bekanta, och visst överanvänds flygplansresurserna en smula, men vad annat vore att vänta i en sådan här film? Mäktigheten och nerven i djärva luftstrider med autentiska flygplan utan att en enda dator fått vara med i leken är, tycker jag, avsevärd.

Men vänligare ord än så får jag inte ur mig. Trist! Jag gillar eran, jag har ett ganska stort fascinationsförråd för andra världskrigsfilmer, men jag lyckas inte hitta något skäl till att kalla "Slaget om England" något annat än förlorat, i alla fall varje gång filmen sätter fötterna på marken.


FOTNÖTTER
Apropå Bond, så är såväl regissör som förtextsmakare klassiska namn i 007-världen, Guy Hamilton respektive Maurice Binder. De har båda gjort bättre jobb.

Det är intressant att jämföra "Battle of Britain" med tjecken Jan Sveráks "Dark Blue World" från 2001. I Sveráks film är budgeten mindre och jobbet att hitta trovärdiga flygplan från den eran förstås mycket svårare (ynka två Spitfires har använts), men det finns flera kopplingar, inte minst en annan vinkel på temat om hur piloter från Polen, Tjeckien och andra länder trots språkförbistringen gjorde en viktig insats i luften.

Vad gäller den amerikanska insatsen, som patriotiska soppan "Pearl Harbor" inte var sen att slå mynt av, så utsträckte den sig enligt filmens eftertext till sju piloter, att jämföras med Polens och Tjeckiens betydligt större antal.

© Anders Lindahl
2006-01-10

DVD / Blu-ray

Filmen har förstås ändå av MGM fått en fin DVD-utgåva, med en extraskiva full av snask.

Huvudnumret "The Battle for the Battle for Britain" är en samtida dokumentär och alltså ett mysigt tidsdokument på samma gång som information om filmskapandet lite skrytsamt presenteras. Michael Caine i tjockbågade glasögon lotsar oss genom delar av filmen, som grädde på moset. Själv blir jag i alla fall lätt full i skratt när Caine låter lite föreläsande, men det kanske är en bieffekt av "The Swarm" (pun intended).

Även historisk bakgrund tas upp, med besök av människor som var med när det begav sig. Kvinnan som var med i ledningsrummet (det där du sett på film, där damer flyttar pjäser över en stor karta) är helskön, för övrigt.

Det finns även mer nyproducerat material om filmen och en kort men fascinerande intervju med en före detta RAF-pilot. På det hela taget en skön mix med bonusmaterial.
Originaltitel: Battle of Britain
Storbritannien, 1969
Regi: Guy Hamilton
Med: Donald Plummer, Susannah York, Robert Shaw, Michael Caine, Laurence Olivier, Trevor Howard, Curt Jurgens

Genre: Action, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman


Andra världskriget




     

Dela |