American Gothic (1995)

Försöker vara kult, och lyckas faktiskt

Southern Gothic är ett begrepp som står för, typ, lite skräckiga historier, gärna med religiösa över- eller undertoner, utspelande sig mer ofta än sällan i den amerikanska södern eller mellanvästern. Synd, skuld, himmel, helvete, val och konsekvenser... Vän av HBO:s märkliga och sevärda spektakel "Carnivàle" kanske skulle hålla med om att "American Gothic" är en slags föregångare, även om eran och budgeten skiljer sig rätt rejält serierna emellan.

Bill Paxtons regidebut "Frailty" är ett annat bra genreexempel, och med hjälp av några associationshopp når vi lätt därifrån till "American Gothic". Regissör för Paxton-rullen "En enkel plan" var ju Sam Raimi, producent för denna kultiga serie. Och i samma film såg vi Gary Cole...

Skaparen till serien var annars Shaun Cassidy, vars tidigare karriär hade bestått av musik och skådespelande. Kändast är Cassidy kanske för sin roll i 70-talsserien "The Hardy Boys", något de utnyttjar till en rolig replik i sista avsnittet av AG.

Kultig är ett sönderutnyttjat ord, men jag tycker det hör hemma här. Innan "Xena" och de andra mysmytologiska eskapistproduktionerna gav sig Raimi och Tapert in i TV:ns värld på detta vis. Även favoritmusikern Joe LoDuca fick vara med och givetvis gör Bruce Campbell och Ted Raimi varsitt inhopp - i en av de allra elakaste, respektive roligaste, episoderna. Det blev bara en säsong, men alla som sett "Firefly" vet att ett slikt öde inte säger ett dyft om en series kvaliteter. "American Gothic" var säregen, allvarligt cool och mer sevärd än det mesta som prånglats ut under år efter år och nu kan man äntligen se den i sin helhet i sin egen takt, på DVD. Mer om DVD-utgåvan, inklusive en bättre ordning att se avsnitten i, följer i DVD-rutan, men i korthet är den köpvärd av det enda skälet att man nu kan se serien igen (i Sverige visades den för länge sedan på TV3). I övrigt finns det mycket att klaga på i Universals hantering av denna något oslipade TV-diamant.

Sheriffen Lucas Buck håller halva småstaden Trinity i sin ficka. Kollegor inom poliskåren, läkare, till och med domare har han antingen "fruktbara samarbeten" med eller hotar till lydnad, allt för att få sin vilja fram. Det faktum att Buck spelas av Gary "En röst i natten" Cole och yttrar varje ord med arrogant och total pondus är en del av förklaringen till varför han slipper undan med det. Att han har en knippe övernaturliga knep i sin arsenal är väl inte heller helt oviktigt. Inte olikt Leland Gaunt i Stephen Kings "Needful Things" bussar han gärna människor på varandra, ibland för att hämnas, ibland nästan som en lek. Buck är Gudfadern och frestaren i samma person, han ger och tar, vänder ett pokerparti med en blick och verkar se rakt in i andras tankar. Han ställer ständigt människor framför svåra val och åser med ett halvdolt leende deras pina. Och samtidigt, ibland verkar han ju uppriktigt bry sig... Är han djävulen själv, bara en hantlangare eller något helt annat?

King som jag redan hunnit nämna, måste vara en av Cassidys största idoler. Om staden Trinity varit placerad i Maine hade det lika gärna kunnat vara Salem's Lot eller Castle Rock. Vad som helst kan hända, men skräck och övernaturligheter är bara en del av historien. Cassidy, likt King, bryr sig om människor. Det märks bland annat i hur de återkommande karaktärerna ständigt överraskar, växer eller krymper, försvagas eller hittar sitt mod.

Redan från början kretsar allting kring unga Caleb, spelad av superduktiga Lucas Black (känd från bland annat "Sling Blade"), vars sydstatsamerikanska dialekt är både lite rolig och väldigt cool. Buck vill ha vårdnaden när Caleb blir fader- och syskonlös i två snabba slag, en tragedi sheriffen själv har sett till att skapa. Varför? Ja, det framgår rätt snabbt, men jag lämnar det här osagt. Caleb själv vill hellre flytta in hos söndertrasade läkaren Matt (Weber), en av de få personer som verkar kunna rubba Bucks jämvikt. Eftersom Matt redan förlorat allt, kan han varken frestas eller hotas och tillsammans med Calebs snygga kusin Gail (Turco) är han en av de få som inte lyder sheriffen. Klokast ord hör Caleb dock från sin döda syster Merlyn, som med jämna mellanrum uppenbarar sig i en ganska tafflig lens flare för att leda honom på rätt väg eller bara trösta lite i ensamheten.

Bland andra återkommande personer finns sheriffens närmaste man Ben, som ständigt tampas med sitt samvete när han förväntas titta bort. Nick Searcy fångar skickligt och mestadels med miner en person som slits mellan sin "feghet" och sin självrespekt.

Svåra val, otäcka skräckigheter och en hel del charm turas om att göra A.G. till en serie det är ett rent nöje att följa. Att det också är en rejält fostrande serie är förbluffande lätt att godta. Syrran och Buck slåss om Calebs vilja, likt serietidningarnas djävul och ängel på varsin skuldra. Att Buck ibland kan verka uppriktigt omtänksam krånglar till det hela avsevärt för lilla Caleb.

För visst saknar sheriffen inte charm och inte alla som hjälper Buck gör det motvilligt. Skolfröken Selena, sävligt sexigt spelad av Hot Shots-bruden Brenda Bakke, är mer än gärna den onda uslingen behjälplig, och passar ibland på att få ut lite extra av sin assistans. En snokande journalist, spelad av Arnold "Mumien" Vosloo, som hon lovat undanröja råkar ut för ett ganska oväntat öde. Selena är helt klart en av de intressantaste karaktärerna, lika bräcklig som lysten.

Heta känslor, halvt om halvt eller inte alls behärskade, är ett återkommande tema och eftersom serien spelar helt enligt de smått absurda regler som spaltats upp i staterna (inga nipplar i bild, inga runda ord i högtalaren) slipper den undan med vad som känns som ganska grova scener.

Samma eleganta less-is-more-diskretion har tyvärr inte letat sig in i effektstudion. Effekterna och ibland klippningen är helt klart en del av produktionen som inte är så inspirerad. Inverterad bild, pixligt digitala inzoomningar, hastiga klipp med någon mindre väl vald effekt ur DVE-boxen - sådant kan man få stå ut med ibland, och det värsta är att stämningen tar stryk av användandet av knep som inte håller för tidens tand alls på samma vis som storyn och skådespeleriet. Välskrivna, coola King-serien "Storm of the Century" gör sig påmind. Även här är effekterna nära att stjälpa istället för hjälpa, och serien lyser som starkast när tricksen inte behövs, vilket lyckligtvis är för det mesta. Fotot i gemen är nämligen inte dumt alls, med ett bra försök att skapa vad Cassidy på kommentarsspåret kallar en "Gudfadern"-look.

Efter hand breddas fokuset. Buck får konkurrens om titeln hårdast i staden, men återvinner den med cool och skrämmande bravur, i bland annat ett avsnitt med ett slut stulet direkt ifrån första "Mad Max" (där det kanske också var stulet, när jag tänker efter). De som förväntas kura under hans stövel samlar alltmer ihop några uns kurage. En öppen konfrontation istället för det outtalade skuggkriget verkar oundviklig.

Både intensiteten och säkerheten i berättandet stiger ju närmare det ganska omtumlande "slutet" vi kommer, och det är ingen tvekan om att serien som helhet är ytterst sevärd, trots ett par lite tveksamma episoder och ett och annat snedsteg. Citattecknen runt slutet bör dock förklaras med en liten caveat. Något fullständigt ihopknytande av historiesäcken får vi nämligen inte, vilket inte är så konstigt med tanke på att det hela förstås var tänkt att fortsätta i flera säsonger.

Så blev det nu inte, men det som producerades är på sitt sätt TV-historia. Kort uttryckt kan man säga att "American Gothic" är en av de få serier jag sett som uppenbart vill vara kult som också lyckas med det.

© Anders Lindahl
2005-12-18

DVD / Blu-ray

Eventuellt tack vare vänliga påtryckningar från fansen tog Universal till slut sitt förnuft till fånga och gav ut "American Gothic" på DVD. Efter att beslutet tagits slank dock förnuftet dem lika snabbt ur händerna igen. Visst köpte jag boxen tämligen kvickt, men därmed inte sagt att de ska ha något beröm. De gav ut serien, till slut, med en smula extramaterial. Det är väl det vänligaste (och förvisso viktigaste) man kan säga i ämnet.

Dubbelsidiga DVD:er är inte bara tråkiga utan mer ömtåliga och inbjuder till hopp och hack, något som jag mycket riktigt drabbades av i åtminstone tre avsnitt. Att sedan avsnitten lagts i fel ordning (samma felaktiga ordning som de sändes i på CBS, om jag förstått saken rätt, med de osända avsnitten allra sist!) är inte bara konstigt och dumt, det är snudd på oförlåtligt. "Här har ni serien, håll käften nu", verkar attityden ha varit.

Denna ordning (tack, Internet!) funkade fint för mig:
1, 2, 3, 4, 5, 19, 6, 7, 14, 13, 8, 20, 9, 10, 11, 12, 15, 21, 16, 22, 17, 18

Endast i region 1 och därmed NTSC är serien tillgänglig i skrivande stund men en region 2:a sägs dyka upp i februari 2006.

Bland de avsnitt som aldrig sändes på CBS så känns det mest begripligt i fallet "The Strangler". Att återuppliva seriemördaren The Boston Strangler och släppa honom lös i Trinity under övernaturliga former är kanske inte riktigt i god smak. Med det sagt gör Gareth Williams ett kusligt jobb som Albert DeSalvo.

Med några deleted/extended scenes (i dålig kvalitet) höjs köpvärdet en smula, och med tanke på att några av avsnitten har kommentarsspår med bland annat Cassidy så finns det vissa skäl att förlåta, men man får hoppas att de passar på att rätta till buggarna till region 2-releasen.

Originaltitel: American Gothic
USA, 1995
Regi: Peter O'Fallon Bruce Seth Green Mike Binder
Med: Gary Cole, Lucas Black, Paige Turco, Jake Weber, Brenda Bakke, Sarah Paulson, Nick Searcy, m fl

Genre: Drama, Religion/filosofi, Skräck, Thriller, TV-serie

Dela |