Det vilda gänget (1969)

"Let's go"

Om du bara tänker ser tre, fyra västernfilmer i ditt liv, se till att minst en av dem är "Det vilda gänget".

Sam Peckinpah är något av actionfilmens gamlefar, som format och förbättrat genren i filmer som "The Getaway" (1972), "Cross of Iron" (1977) och förstås "Det vilda gänget". Här är det västerngenren som han generöst förser med en odödlig klassiker, vilket bara är rimligt eftersom Peckinpah inledde sin regissörsbana med västernserier som "Gunsmoke".

Ett gäng banditer ska i filmens början råna en bank. Ledaren Pike spelas av William Holden, kanske mest känd från "Sunset Boulevard". Här är han förstås betydligt äldre, och ett av filmens teman är också åldrande, att inte hänga med sin tid. Att se världen förändras runt en och envist försöka hålla fast vid "hur vi alltid gjort". Hans kollegor är en blandning av gamla, trogna kumpaner och opålitliga, grälsjuka nykomlingar.

På ett hustak utanför banken väntar en burdus skara beväpnade män för att tjäna lagen och skjuta banditerna i småsmulor. De leds av en före detta medlem av banditgänget, som fått välja mellan en fortsatt, mycket otrevlig fängelsevistelse eller att fånga sina före detta kollegor. Hans minspel visar tydligt den inre kamp han utkämpar hela filmen. Visserligen är han på lagens sida nu, men han längtar tillbaka till gänget, som han respekterar betydligt mer än de sluskaktiga, giriga revolvermän han har till sin hjälp. Allt går fel när båda sidor öppnar eld och de flesta i rånargänget lyckas lämna staden, där istället stadsbor ligger döda på gatorna. Gänget flyr, som alla gäng i amerikanska filmer, till Mexiko, och där utspelar sig nästan hela filmen.

Precis som i en av de andra stora västernfilmerna från 60-talet, "Den onde, den gode och den fule", hamnar huvudpersonerna mitt i ett inbördeskrig, och trots att de egentligen bara är ute efter att tjäna pengar, så har deras handlingar konsekvenser för de stridande. Här är det i slutet av "vilda västern-tiden", strax före första världskriget, och mexikanska inbördeskriget utgör bakgrund för handlingen. Pikes gäng, som är i desperat behov av pengar, slår sig i lag med den dekadente och grymme general Mapache och lovar råna ett armétåg för att förse hans styrkor med vapen att bekämpa rebellerna med. Angel, som är mexikan och sympatiserar med rebellerna, är inte särskilt förtjust i idén, men de kommer fram till en bra kompromiss. En lång räcka av oväntade, filmiska och spännande komplikationer följer.

Det är nog inte för mycket sagt att Peckinpah tjänat som indirekt läromästare åt John Woo. Temat, där skurkarna har en slags moral och blir de personer i filmen vi mest identifierar oss med, återkommer ju i de flesta Woo-filmer, liksom de förstummande eldstriderna där rena massakrar förvandlas till stor filmkonst genom oerhört skicklig klippning och ett rebelliskt men mycket effektivt utnyttjande av plötsliga slow motion-sekvenser. Peckinpahs bildspråk har en blandning av vildhet och exakthet som borde göra en Stone eller Scorsese milt grönaktiga av avundsjuka.

Favoritscenerna är många. Förutom den fantastiska, avslutande shoot-outen vill jag gärna nämna scenen där de skall stjäla ett tåg fyllt med vapen och ammunition. I den bakre vagnen sitter beväpnade soldater, men de märker föga av hur våra "hjältar" tyst, under vapenhot, tar över loket och den främre vagnen och sakta kör iväg. Under hela sekvensen ligger, istället för musik, ett regelbundet pysande från ångmotorn. Suveränt spännande. Inte långt efter kommer ju också scenen där en bro, med 6 beridna män på, sprängs sönder och samman. Stuntmännen var tuffare förr.

"Det vilda gänget" har ett undertema om barndom som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Barn dyker upp överallt i filmen, antingen som symboler för oskuldsfullhet eller som något slags exempel på människors inneboende förmåga att göra elaka saker. Precis i inledningen står ett skrattande gäng ungar och betraktar ett par skorpioner som de slängt i en myrstack, som ett sadistiskt sociologiskt experiment. Kanske någon annan är bättre lämpad att reda ut trådarna och förklara vad Peckinpah egentligen vill ha sagt. Själv tycker jag åtminstone att det är en av många detaljer som höjer "Det vilda gänget" från en väldigt kompetent utförd studie i våld till en tänkvärd och fascinerande (och förvisso mycket våldsam) film.

Slutet är, i brist på ett bättre ord, perfekt. Banditerna, som under filmens gång hunnit göra en hel del saker som tär även på en professionell kriminells samvete, får en chans att friköpa sig, på sätt och vis, och priset blir högt. Den sortens både dystra och glada slut som man ser så sällan nu för tiden, åtminstone på ett sätt som fungerar. Visst finns det många som avslutar sina filmer i en ton av både dur och moll nu med, men det är sällan det känns så rätt och lyckat som här. Nu känner jag ett "film var bättre förr" på väg att slinka med i texten så det är bäst jag avslutar recensionen innan det är för sent.

© Anders Lindahl
2001-03-04

Originaltitel: The Wild Bunch
USA, 1969
Regi: Sam Peckinpah
Med: William Holden, Ernest Borgnine, Robert Ryan, Emilio Fernández, Edmond O'Brien, Warren Oates, Jaime Sánchez

Genre: Action, Krig, Western

Sök