Down in the Valley (2005)
"Independent" snarare än Independent
Kommer ni ihåg serien Green Light Project? Vänta, dra inga förhastade slutsatser. Den här filmen har ingen koppling till serien. Det bara känns så. Den känns som resultatet av ett projekt där någon ska visa hur duktig han är på att skriva mänskliga historier som är billiga att filma, och där en kändis ska se till att filmen får en rejäl chans att ses av många. Detta är, om ni är tveksamma, inte nödvändigtvis något positivt.
Titelns dal är San Fernando Valley, där unga Tobe (Wood) plockar upp stadscowboyen Harlan (Norton) på en mack när hon ska till stranden med sina polare, kanske i ren leda. Inte många timmar senare har de nått vad som brukar anses som slutmålet med en längre datingperiod enligt det klassiska amerikanska synsättet. Intressant nog känner vid denna punkt den malplacerade kofösaren att de bör inleda förhållandet på rätt sätt. Han bjuder ut henne, är vänlig mot lillebrorsan och artig mot farsan (en butter och biffig fängelsevakt spelad av David Morse) och med åtskilliga filmer ekandes i huvudet infaller sig misstankarna om att han är en galen psykopat - om inte annat så för att han verkar riktigt rekorderlig och filmer ska ju överraska. Eller?
I indiefilmens värld kommer dock sådana förväntningar lätt på skam, och det här är independent på de flesta vis. På det ganska pratsamma viset, på det lite oförutsägbara viset, på det ibland lite pretentiösa viset, i hur vissa scener längtansfullt försöker att fånga den där känslan som ibland uppstår att man faktiskt förstår livet - eventuellt med hjälp av droger, vilket i indiefilmens värld inte nödvändigtvis måste vara fel.
Så kommer förväntningarna på skam? Överraskar filmen? Kanske inte så mycket som man, paradoxalt nog, kunde vänta sig. Inte olikt Benny i "Kopps" försöker Harlan göra vardagen mer spännande genom att leka action i lägenheten, med riktiga revolvrar av klassisk modell. Han har även andra egenheter - som att låna hästar utan att fråga - och ganska snart hamnar han i onåd hos Wade, Tobes farsa, vilket bäddar för en försämrad relation i det lilla hushållet. Medvetet eller inte, som en cynisk skådisakt eller inte, lyckas Harlan ta fram det sämsta hos Wade och själv framstå som den vettiga och schysste. Brorsan Lonnie (Culkin) verkar inte riktigt hemma i huvudet och Wade kanske inte alltid är bästa stödet. Men är Harlan ett bättre substitut? Han verkar i och för sig vara en pedagogisk skyttelärare, men är revolverhantering något som en 13-åring bör kunna? Frågor, frågor?
Är detta helt enkelt "Cape Fear" i independenthatt, kan man gott undra. Nej, inte direkt, även om likheterna finns. Efter mitten tar filmen en del drastiska vändningar, men den övergår inte i att bli en riktig thriller utan håller sig i dramaland med plats för en sekvens mot slutet som känns avsedd att väcka ett förundrat leende, men inte riktigt lyckas.
Vissa gillar indiefilm nästan som en regel. Det faktum att de inte har samma budget och att de (ofta av just budgetskäl) tillåts eller tillåter sig att vara lång-, still- och pratsamma ses i sig automatiskt som något älskvärt. Jag sällar mig inte till den skaran. Utan Nortons närvaro, även som producent, tvivlar jag på att filmen orkat så långt distributionsmässigt på sina berättelseben allenast. Manuset känns inte helt färdigt och plågas mot slutet av idébrist och rentav en viss tjatighet. Harlan, som i början känns sympatisk, blir när hans trasighet och problem avslöjas inte mer intressant utan faktiskt tvärtom.
Det börjar ganska skönt, med en soldränkt men dämpad stämning och karaktärer man blir nyfiken på, men när prettopratsfasen inträder är den startskottet på att idéerna är slut. Känslan av äkthet, av att det handlar om Livet, förmår varken Norton, Morse, Culkin eller Wood riktigt skapa - och ändå sköter de sig alla fint. Det är något redan i filmens bärande idé som känns fundamentalt tillgjort, vilket ger skådisarna ett närmast omöjligt uppdrag. Cowboytemat som ska följas upp med genremässiga scener som ska föreställa vuxnare och lite klokare, det funkar bara inte. Funkar inte gör också den ultrabilliga gitarrmusiken, som ibland mycket väl skulle kunna vara ljudet av någon som helt enkelt stämmer guran.
Ibland pajar dåliga skådisar en potentiellt bra film, ibland har bra skådisar ingen chans att rädda en film utan egentlig potential. Det här är ett av de senare fallen. Undvik helst båda sorterna.
© Anders Lindahl
2006-06-09
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: Down in the Valley
USA, 2005
Regi: David Jacobson
Med: Edward Norton, Evan Rachel Wood, David Morse, Rory Culkin m fl
Genre: Drama, Romantik, Western
Svensk biopremiär: 2005-12-09
