Berättelsen om Narnia: Häxan och Lejonet (2005)

Trogen sagotolkning i tjugohundratalskläder

Innan alla barn läste Harry Potter, läste alla barn "Den oändliga historien". Innan dess, med början på 50-talet och med fortsättning ända sedan dess, läste alla barn berättelserna om Narnia. C. S. Lewis, kompis till Tolkien, skapade sju sagor om en magisk värld som man kan komma till på olika sätt. Själv läste jag dem allihop, flera gånger. På sent 70-tal och tidigt 80-tal var de ganska unika, och de är fortfarande bra berättelser.

Mest känd av böckerna är utan tvekan "Häxan och Lejonet". Att via en garderob komma till en annan värld har blivit ett sagobegrepp lika bekant och berömt som Alices väg till underlandet.

Om man vid filmatiseringen av Ringen-böckerna tvangs sovra och välja bort så råder här det motsatta. Boken, enkelt och rättframt skriven, är på knappt tvåhundra sidor, så det finns plats till att respektfullt smycka ut, till att exempelvis förvandla ett par korta meningar i dess början till en prolog i London under Blitzen, komplett med ett besök i tyska bombplan. Som så många barn under kriget skickas Peter, Edmund, Lucy och Susan ut på landet av sin mamma. Pappan har dött i kriget. Kvartetten hamnar hos en till en början osynlig gammal professor och har ett stort hus att leka i, där lilla Lucy hittar en garderob som leder till en annan värld. Hon finner snart en vän, i en scen som med cyniska ögon kan verka lite suspekt - men faunens luriga beteende och skyldigt flackande blick får snart sin förklaring. Näst på tur att upptäcka Narnia är trotsige Edmund, som inte vill lyda storebrors order och tycker sig behandlas illa av de andra. Han hittar också en vän, eller möjligtvis ondskan själv. Svårt att veta när hon bjuder på varm choklad och turkisk konfekt... När hela skaran slutligen traskar ut i den snöiga skogen finner de sig snabbt indragna i en kamp mellan ont och gott. Frestelser, val och konsekvenser följer.

Tolkiens främsta drivkraft var väl en kärlek till språk och en önskan att skapa en riktig, brittisk myt (om än med lån från andra länders myter). Lewis såg sina böcker dels som sagor, dels som ett sätt att utforska religiösa teman. Det är som tydligast i "Häxan och lejonet" och i avslutande, och ganska otäcka, "Den sista striden". Bli därför inte rädd om du tycker att det finns drag av Jesus i det stora lejonet Aslan; det är helt i sin ordning. Storslagna bataljer är en del av Lewis saga, och ett kapitel som filmskaparna förstås inte är sena att göra pampiga scener av, men det man minns bäst är nog en stund av hopplöshet och en akt av märkligt mod som först kan verka obegriplig.

"Häxan och lejonet" - bok, tecknad film, BBC-serie såväl som denna version - är en berättelse gjord för barn. Med detta i åtanke tänker jag inte utpeka vissa Disney-tendenser och en allmän enkelhet i berättandet som skriande brister. Det är en barnfilm, som inte gör några enorma ansträngningar att tilltala de äldre. Att filmen ibland hittar sina muskler och blir smått otäck, i Det Stora Slaget och framför allt i den föregående offerscenen som är berättelsens sanna hjärta, men sedan snällar till sig markant med vissa Star Wars-vibbar är alltså i sin ordning. Framför allt är det i allt väsentligt en trogen tolkning av boken.

Barnen i filmen sköter sig riktigt fint, törs jag påstå. Snäppet bättre, för att ta ett närliggande exempel, än vad Potter-kidsen gör i de tidiga filmerna. Tilda Swintons snöhäxa är också kusligt cool och när det drar ihop sig till kamp måste jag också erkänna att hon slåss med stil. Men den viktigaste frågan är kanske ifall Aslan ser bra ut. Aslan ser bra ut, kan jag rapportera. Det stora, pratande lejonet har varit en utmaning som exempelvis BBC, eller tekniken på den tiden, inte alls var mogen. Filmens skapelse, med röst av Liam Neeson, är lika närvarande och verklig som valfri digital bragd på senare år. Även pratande bävrar, vargar och annat knytt står pall för kritiska ögon. Vad man tycker om tio år är väl en annan sak, men så är det ju alltid.

På gott och ont kan man väl säga att filmens allra största förtjänst är att den görs i en tid när det magiska och omöjliga på allvar kan skildras på duken. Den tillför egentligen inget eget, återigen på gott och ont, och imponerar inte heller med subtilitet eller sanna skådespelarbragder. Det är kanske inte heller nödvändigt, bara lite önskvärt.

Lewis skrev boken för sin guddotter och tillägnade den på ett sätt som jag tycker säger det mesta. Med en liten "ursäkt" att hon kanske hunnit bli för gammal för sagor under bokens tillkomst, men med en förhoppning om att hon när hon blir äldre kommer upptäcka sagans värld igen. Andrew "Shrek" Adamsons film påminner mig i sina bästa stunder om varför jag, och så många andra, som liten var så fascinerad av Lewis sagovärld och den är ett rätt trevligt återbesök, nu när jag för länge sedan slutat vara för gammal för sagor.

© Anders Lindahl
2005-12-19

Originaltitel: The Chronicles of Narnia: The Lion, The Witch and The Wardrobe
USA, 2005
Regi: Andrew Adamson
Med: Georgie Henley, William Moseley, Skandar Keynes, Anna Popplewell, Tilda Swinton, Ray Winstone, Dawn French, James McAvoy m fl

Genre: Barnfilm, Fantasy, Religion/filosofi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2005-12-21

Relaterat ur russinbloggen
2001-12-10: Narniaböcker blir film
2002-08-02: Från troll till häxa och lejon

Sök