Babas bilar (2006)
Jägarna möter Sussie
För att vara den stora vinnaren i SFI:s produktionsstödslotteri förra året ser "Babas bilar", måste jag säga, rätt ofta rätt billig ut. Jo, jag förstår: det är en stilövning, med ett glimtigt öga riktat mot Sergio Leone och ett annat mot Guy Ritchie. Faktum är också att dödskvoten inte ligger långt därefter. Men betoningen bör ligga på "övning". Kamerafinesserna är få, och att bara zooma in på ett par kisande ögon skapar inte automatiskt vare sig filmkonst eller ett hjärtligt metagarv. Ändrade färgskalor skapar inte automatiskt stämning och kan i värsta fall bara kännas som en felinställning i kameran. Det känns liasom inte alltid helproffsigt om man säger så.
Jojo (Wilson) som av okänd anledning bor i Norrland hamnar i bryderi när han köper en växellåda till sin bil för pengar som hans tjej (Sommerfeld) snarare tyckte skulle användas till husköp. Han behöver kosing och går motvilligt till tjejens businessidkande farsa Baba (Brijany), trots hennes ilska gentemot den gamle lurendrejaren. Ett suspekt Cadillac-köp kastar de tre in i en grym härva som i bästa fall kan föra dem närmare varandra med liven i behåll. Finska hoodlums, ryska gangsters och ett par relativt hederliga norrlänningar får agera övriga kombatanter i en överraskande brutal konflikt kring en försvunnen Cadillac full med pengar.
För att hitta svenska motsvarigheter till Rafael Edholms galenskaper i Norrland kombinerar man lämpligen "Smala Sussie" med "Kopps", men ökar våldsamheten. Ett hagelskott kan kapa ett huvud helt, en mördad stackars folkskolelärare kan bli ett stående (ha!) skämt, inbakad i en snögubbe. Det är rätt rått, men alltså en actionkomedi, eller är i alla fall tänkt så. Komiken finns i många arter (ultravåld, roliga brytningar, metavinkar, helt vanligt kul och lite äckel) men når väldigt sällan nivån asgarv. Actionen finns också i många arter (scooterstunts, skottlossningar, husrivningar och helt vanliga snytingar) men når sällan nivån ashäftigt.
Där har vi väl egentligen allt som måste sägas. "Babas bilar" imponerar sällan åt något håll och lyckas inte bestämma sig för vilken sorts film den vill vara - om inte "pastisch på en massa filmer" räknas som en "sort". Den är inte påhittig nog för att klistra ett Jeunet-och-Caro-smil på ens fejs men är å andra sidan för skruvad och fylld med metavinkar för att man ska tro på det man ser, ens med en rejäl viljeansträngning, vilket förstås gör att den inte heller känns särskilt spännande. Då är det mindre relevant huruvida Andreas och Sara ibland spelar lite tafatt, eller huruvida Edholm med jämna mellanrum verkar ha släppt ratten och låtit filmen regissera sig själv ett tag, eller huruvida hälften av dialogen verkar ha tillkommit på plats - även om svaren på alla frågorna är ett ja. Ett nej hade liksom ändå inte gjort någon jätteskillnad. Vet inte filmen vad den vill går det inte att bedöma ifall den lyckas.
Jag är i alla fall säker på att filmen inte är menad att tas på allvar och det är förstås ett avväpnande faktum, och är man på rätt humör kan man förstås ha trevligt när man ser den. Det är väl mest känslan av att det här kunde ha blivit mycket roligare som gör mig lite småtrött.
© Anders Lindahl
2006-01-31
Originaltitel: Babas bilar
Sverige, 2006
Regi: Rafael Edholm
Med: Andreas Wilson, Sara Sommerfeld, Göran Forsmark, Jarmo Mäkinen, Georgi Staykov, Hassan Brijany m fl
Genre: Action, Komedi
Svensk biopremiär: 2006-03-31
Teman: GFF2006
Ingår i följande teman
