Oz: säsong 1 (1997)
Fångar är också människor
Efter att, närmast av misstag, ha knäppt på tv:n och fastnat i olika avsnitt av "Oz", vissa på TV3 och vissa ZTV och alltså lite huller om buller i ordningen, fann jag det för gott att se hela serien, eller rättare sagt säsong 1. I rätt ordning. Den verkade ju så bra.
Och bra är den! "Oz" (smeknamnet för fängelset Oswald Penitentiary som agerar skådeplats) är den sortens serie som gör att HBO ofta omnämns i ett kärvänligt tonfall världen över. På HBO får man svära, mörda, våldta och lemlästa utan att någon säger stopp, men friheten brukas oftast med en ansvarskänsla som är nästintill häpnadsväckande. De styggelser som sveper förbi i tv-rutan, satta i sitt sammanhang, blir otroligt mycket mer än chockeffekter.
Lika imponerande som skådespeleriet är manusförfattarnas förmåga att skapa två känslor exakt samtidigt:
Känsla 1: Det här är kaos. Vad som helst kan hända.
Känsla 2: Det här berättartekniskt expertmässigt strukturerat. Det finns en tanke med varje scen.
Serien är skapad av Tom Fontana, mannen bakom bland annat "Uppdrag: mord" (eller vad SVT nu slutligen bestämde sig för att "Homicide: Life on the Street" skulle heta). Han har författat hela 56 avsnitt, med viss hjälp på några episoder, så helhetskänslan är solid.
Likt en sammanflätad bunt med dystra grekiska dramer leder "Oz" ständigt mot till synes oundvikliga tragedier. Om och om igen. Ingen Deus ex machina kommer träda in och hejda det hemska som väntar. Det handlar inte om lyckliga slut, det handlar om hur vi påverkas av raka motsatsen.
Fängelse gör människor omänskliga. Det är tesen som drivs med en beslutsamhet som är nästan kvävande, men på ett bra sätt. Både fångar och vakter faller in i en socialdarwinistisk syn på livet som lämnar fältet fritt för precis vad som helst.
Beecher (Tergesen) är ett talande exempel. Inte skulle den före detta juristen någonsin med berått mod göra någon illa, innan han kom till Oz. Hans brott är nog så hemskt, en rattfylla som resulterat i ett barns död, men aldrig trodde väl han att hans alkoholmissbruk skulle kunna få såna konsekvenser... Väl innanför murarna gör han gröngölingsmisstag av alla de sorter och är snart livegen åt ariska gängets boss. Hans försök att återfinna de "balls" han hade som ung faller platt, allt blir bara värre. Till och med när han konfronteras av modern till det barn han körde över kan man inte låta bli att tycka synd om honom. Här är båda parterna offer, om än i olika hög grad. Frågan är vem som lider mest. Knarket blir enda tillflykten, tills han brister helt. Finns det en huvudperson är det kanske han.
För vissa av anstaltens gäster är föga förvånande ganska förhärdade redan innan de landar i fängelset och alltså svårare att identifera sig med. Som muntre, självsäkre irländaren O'Reily (Winters), en av de lyckligt lottade som faktiskt kan se fram emot en frigivning om några år. Med rätt kontakter, en slemmig smarthet och en total brist på moral gör han sitt bästa för att få lite makt och en någorlunda trevlig vistelse. Ena dagens kompanjon är nästa dags komplottoffer för O'Reily.
Adebisi har ungefär lika högtflygande principer. Han ger intryck av att kunna slå ihjäl vem som helst som tittar lite snett på honom eller säger godmorgon på fel sätt. I praktiken är det rätt sällan som han faktiskt brukar våld, men Akinnuoye-Agbaje lyckas utstråla ett sådant hot att det är lätt glömt. Likt O'Reily verkar han inte göra någonting utan en självisk baktanke och det är därför inte förvånande att den osannolika duon snart gör affärer ihop.
Även bland de som går hem på kvällarna tar fängelset ut sin lott. Idealisten McManus (Kinney) som bossar över experimentavdelningen Emerald City, där saker görs lite annorlunda och en slags Orwellsk humanism är melodin för dagen, kämpar i motvind och frågan är om han ska orka hänga kvar vid sina principer. Tittarens respekt förtjänar han ändå.
Människoöden en masse serveras i en mix som gör serien lika fascinerande som tragisk. Muslimska brödraskapets ledare Kareem Said (Walker) både imponerar och irriterar, med sitt tålamod, sin vältalighet och sin pompösa stil. Han predikar för sina bröder om att inte slå tillbaka, om att vänta på Sin Dag, men visst finns det skäl till att han blivit inlåst. När han sviks tar han inte till våld, men makten att frysa ut en person totalt kan vara nog så dödlig.
Harold Perrineau (från bland annat "Romeo + Juliet" och de senare Matrix-filmerna) guidar oss genom livet i Oz ifrån sin rullstol. Benen förlamades i samband med hans arrestering, så han är kanske dubbelt så mycket fånge som de andra - eller tredubbelt, när han inte lyckas säga nej till knarket som trots alla ansträngningar florerar innanför murarna. Han skärskådar fenomenen, öser ur sig cynismer varvat med någon enstaka upplyftande klokskap. Vare han sig helt enkelt är just klok, eller bara tvingas att tänka mer eftersom han inte kan hitta på så mycket annat, så framstår han som en filosof värd att lyssna på. En sådan där riktigt bitter filosof, ni vet.
I toppen av pyramiden sitter guvernören, en uppenbart korrupt jäkel som fjäskat in sig hos väljarna med tal om hårda straff för "de kriminella". Dödsstraffet återinförs och inom loppet av några avsnitt har ett flertal tänkbara huvudpersoner mött döden. En mindre, men svårglömd, roll som dödsdömd gör Eric Roberts - vilket sorgligt nog påminner en om vilket tragiskt kapitel hans karriär är. Kan vara så bra, är med i sitt mycket skräp.
Kvalitet är nog så bra, men utan ljuspunkterna vore serien ändå outhärdlig att se. Ett av de första avsnitt jag råkade se innehöll en sådan parad av grymheter att jag var långt ifrån säker på att jag ville se mer. Problemet vara bara att det inte gick att sluta titta. Men det finns de som envisas med att inte ge upp sin tro på människosläktet, som faktiskt försöker att hantera alla de omöjliga situationerna. En nunna, en fängelsepräst, en sjuksköterska. Människor som varje dag sköter ett jobb som borde krossa dem, men på något sätt inte lyckas. Det trycker bara ner dem ibland.
"Oz" handlar förstås inte om fångar. Det handlar om människor. Människor som konfronteras med livets värsta sidor, som stångar sig blodiga mot moraliska och religiösa dilemman eller väljer att ignorera dem helt och bara överleva. Det är också en serie som lever. Efter en brutal och omskakande säsongsfinal där gåtorna hänger kvar i tårgasröken kan man inte låta bli att vilja återvända till en av de farligaste och sorgligaste platser som tv-skärmen skådat.
© Anders Lindahl
2005-11-27
DVD / Blu-ray
Lite sent började serien komma ut på DVD, dock ännu så länge såvitt jag vet bara i region 1 (och därmed NTSC). Tyvärr kostar det en del, oavsett om man köper en säsong, eller flera säsonger ihopbuntade, men kostar det så... smakar det bittert, men intressant!Update 2007-01-31
Den som väntar på något gott...
Första säsongen släpps 2007-01-31 i PAL-utgåva för en ganska rimlig penning.
Originaltitel: Oz: Season 1
USA, 1997
Regi: Leslie Libman Larry Williams
Skapare/show runner: Tom Fontana
Med: Lee Tergesen, Dean Winters, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Harold Perrineau, Kirk Acevedo, Terry Kinney, Ernie Hudson, Eamonn Walker, Rita Moreno, m fl
Genre: Action, Drama, TV-serie
Hemmabio: 2007-01-31
Teman: Fängelsefilmer Originalproduktion från HBO
Ingår i följande teman
