Den röda lyktan (1991)

Mer upprörande än upplyftande

Kinesiska filmer - kritikernas gunstlingar och gemene mans blinda biofläck? Det finns ett inbyggt motstånd även hos en upplyst kulturkonnässör (hmm...) som undertecknad eftersom kineserna faktiskt fortfarande talar ett annat språk med andra tecken och symboler, både vad gäller ljud och bild. Det är vackert som de där vaserna vi alltid lärt oss förknippa med Mittens Rike, men svårt att ”läsa” flytande och tränga in i omgående. I "Den röda lyktan" är första kvarten en långsam introduktion av pjäserna i ett spel - så ser karaktärerna det i alla fall själva. Det närmaste västerlandet kan erbjuda till det här sättet att berätta är väl Peter Greenaways filmiska freskmåleri. I hans fall är det mer av en medveten teknik för att avskärma sig från det allmänna filmflödet. Här känns det som en naturlig, nedärvd tradition att falla tillbaka på. Scener som liknar inramade tavlor avlöser varann, fulla av undertryckt smärta. Referenserna till Greenaway gäller alltså främst det estetiska. Den röda lyktan har en mer realistisk ton och människor som skriker efter egen uppmärksamhet. De vill inte reduceras till brickor på brädet, men makten att frigöra sig finns inte där.

I 1920-talets Kina ger den unga vackra Songlian upp sina studieplaner när fadern och familjeförsörjaren hastigt gett upp andan. I filmens första skälvande sekunder förklarar hon för sin mor att hon går med på att bli bortgift. ”Det är väl en kvinnas lott i livet” konstaterar hon, uppriktigt men uppgivet och fullständigt glädjelöst.

Hon kommer till ett residens av gigantiska proportioner som den fjärde frun till en rik man. Mannen förblir filmen igenom en skugga, vars ansikte vi aldrig ser i närbild. Titelns röda lyktor fyller en funktion som är uppenbar för alla. Tända lyktor utanför ett sovrum visar var Husets Herre tänker tillbringa natten. Intrigerna som blir följden får i de grymmaste ögonblicken en genomsnittlig tvålopera att se ut som Nalle Puh. Kvinnorna konspirerar, väljer vapendragare och spelar ut varandra mot sin för tillfället farligaste konkurrent, medan tjänstefolket cirklar så diskret som möjligt omkring elden och försöker vara alla till lags. Songlian kommer dock snabbt på kant med sin personliga tjänsteflicka och den operasjungande tredje hustrun, medan Hustru No 2 verkar välvillig och uppmuntrande. Men är det så enkelt?

Ovanpå muren står dessutom ett låst tornrum där kvinnor från det förflutna sägs ha hängt sig av okänd orsak. Har de begått ett oförlåtligt brott mot reglerna i huset och går igen som osaliga andar? "Det är bara andedräkten som skiljer människor från spöken" säger Songlian uttryckslöst när de starka traditionerna tynger och börjat nå rent outhärdliga nivåer. Ett lyxfängelse för kvinnor där livsglädjen blåst bort och bor någon annanstans. Det är huset Chen.

Alla medel är tillåtna, men hämnden kan slå tillbaka på hämnaren själv, eftersom ingen vet vem som är lojal mot vem. Lyktorna tänds och släcks inför allas åsyn. Den lyckliga (?) utvalda vinnaren för aftonen får fotbehandling för att bli på gott humör och vara mannen till lags. Resten får roa sig på egen hand. Det mest intressanta händer när husbonden är borta eller i andra änden av ägorna.

Konsekvenserna av felsteg eller överreaktioner blir obarmhärtiga. Scener av sorg, ånger och vedergällning gör ont på ett stillsamt krypande sätt som vore omöjligt om inte regissören envisats med att tålmodigt och grundligt räta ut regelsystem och relationer redan från början.

Kinesiska filmer som hyllas här, har ofta problem med att överhuvudtaget släppas igenom censuren på hemmaplan. "Den röda lyktan" hör till den kategorin, för trots att tidsepoken som skildras ligger före revolutionen och Maos lilla röda bestseller är det inte svårt att se paralleller till det förtryck som fortfarande finns. De flesta kineser har förmodligen fortfarande begränsade chanser att staka ut sitt eget livslopp eller ens uttrycka sin drömmar om det. Regissören Zhang Yimou och kollegan Chen Kaige är frontfigurerna i landets filmskapande men knappast profeter i sina hemländer, i varje fall inte officiellt. Nu har Yimou ändå fixstjärnan Gong Li i huvudrollen här, liksom ofta annars. Och hennes lidelsefulla anlete kan lämna outplånliga intryck även hos en rastlös, actionorienterad västlig publik, tro mig. "Den röda lyktan" är en färd in i en annan värld, som förefaller omgiven av mystik men har många bekanta drag. Det är mer upprörande än upplyftande, men god film är inte alltid glad film. Love hurts.

© Johan Lindahl
2000-09-21

Originaltitel: Dahong denglong gao gao gua
Kina / Hongkong / Taiwan, 1991
Regi: Zhang Yimou
Med: Gong Li, Ma Jingwu, He Caifei, Cao Cuifeng, Jin Shuyuan

Genre: Drama, Historia

Sök