The Great Ecstacy of Robert Carmichael (2005)
Sex och våld i den lilla fiskarbyn
Ja, jösses. En upplevelse var det väl, rätt motbjudande men ändå. Och då menar jag inte motbjudande på det sättet som kan provocera fram nya tankar eller vidare insikt utan bara ... motbjudande.
”The Great Ecstacy of Robert Carmichael” har, förutom en lång och häftig titel, inte mycket till sin favör. Filmen skildrar löst ett gäng slackers i en liten brittisk fiskarby. Lite extra fokus läggs på tonåringen Robert Carmichael som hänger med dessa ”dåliga” ungdomar, trots att han kan spela cello och att hans lärare säger åt honom att han mycket potential. Då han är en tystlåten, tillbakadragen men ändå intelligent yngling så är tanken att man ska sympatisera med honom och tro att allt ska ordna upp sig för honom i slutändan, men till slut så visar det sig att han är den jävligaste jäveln av dem allihop.
Att han är den jävligaste av dem allihop skildras i en slutscen och det är också den som är enda orsaken till att filmen kommer att leva längre än till nyår. Inte för att scenen är bra utan för att den är så spekulativ, cynisk och våldsam.
Debutregissören Thomas Clay vill säkert att tittarna ska tolka filmen på det sättet som pressmaterialet säger, nämligen att vi ska känna att vem som helst i vår närhet skulle kunna vara Robert Carmichael, då vi aldrig lär känna honom på riktigt i filmen. Han har få repliker och ställs egentligen aldrig inför några dramatiska val. Han ska vara en symbol snarare än en riktig människa. Och det kan jag väl köpa till viss del, men jag kan inte köpa att motivation saknas överhuvudtaget. För vad är det i så fall som filmen vill säga? Var inte en människa för då kan du bli en asocial brottsling som knarkar!
Det finns liksom ingen handling i filmen - ingen vilja att säga något om något överhuvudtaget, och att i det läget dessutom avsluta filmen med en extremt spekulativ final – ja, då känns det som om regissören salivflabbar mig upp i ansiktet. Man känner sig också en aning manipulerad då man skruvat på alla knappar för att ge slutet en ultimat chockeffekt – narrativet bryts, där man tidigare bara antytt blir man helst plötsligt jäkligt explicit, och samtidigt finns det INGENTING i manus som motiverar händelsen – och då vill åtminstone inte jag höra semiprettoförklaringar om ”våldet som bor inom oss alla”.
Att regissören dessutom valt att vid flera tillfällen låta karaktärerna titta på presskonferenser från gulfkriget känns mest bara konstigt. De fult pålagda bilderna på Winston Churchill och diverse andra krigsherrar innan eftertexterna påvisar endast att regissören försöker göra en koppling mellan dessa och Robert Carmichael – och hur långsökt det än är så funkar det ändå inte.
”The Great Ecstacy of Robert Carmichael” har även bra sidor. Fotot är naturalistiskt, statiskt och fint och ljussättningen skildrar olika sinnesstämningar på ett snyggt sätt. Speciellt en scen i en knarkarkvart, där Robert drogar och hans kompisar ägnar sig åt otukt med en däckad dam till tonerna av Hixxys festliga hardcoredänga ”Toytown”, är både stämningsfull, läskig och suggestiv. Skådespeleriet känns otroligt ojämnt överlag men ”kidsen” är faktiskt de som klarar sig bäst.
Kort sagt, när ”…Carmichael” är bra tar den små skutt upp i luften, och när den är dålig ramlar den ner i stora, djupa raviner. Låtsat djup under väldigt tunn is. Undvik.
© Johan Hultgren
2005-11-09
Originaltitel: The Great Ecstacy of Robert Carmichael
Storbritannien, 2005
Regi: Thomas Clay
Med: Rob Dixon, Danny Dyer, Michael Howe, Ami Instone, Stuart Laing
Genre: Drama
Teman: Stockholms filmfestival 2005
Ingår i följande teman
