Agent 007 med rätt att döda (1962)

Den första, och en av de bästa

Det var här det började. Det var här som alla reglerna etablerades. Det var som den självsäkre eleganten, förstås i Sean Connerys gestalt, först presenterade sig som "Bond. James Bond". Det var här som Ken Adam byggde sina första kolossala bondskurksnästeskulisser, som Monty Normans tema blev synonymt med agenten med rätt att döda, som Maurice Binder skapade sin första knasiga och babecentrerade vinjett och som alla de andra temana presenterades. Kasinon, snabbt förförda brudar, farliga planer som kan härledas uppför hierarkin till en enda bov, det fiktiva Universal Exports, superskurksorganisationen SPECTRE, det enligt Bond rätta sättet att tillreda en Martini, till och med amerikanen Felix Leiter, allt finns här. Berettan byts redan i första filmen ut mot den Walther PPK som blivit lika synonom med Bond som Rolexar med rika rappare

När Ian Flemings succéböcker skulle bli film var den stora utmaningen att få biopubliken att köpa en karaktär som de i många fall redan hade skapat sig en bild av. Handlingen är därför särdeles okomplex. Agenter mördas och raketer styrs ur sin bana. Kanske från Jamaica? I alla fall en ypperlig ursäkt att skicka agent 007 till soliga nejder.

Den då närmast okände Sean Connery, skotten som hade tävlat om titeln som herr Universum i en tid när detta inte var synonymt med komiskt stora muskler (han blev trea), hittar in i rollen med vad som ser ut som ingen ansträngning alls. Han utstrålar total självsäkerhet, en dos humor och en loj farlighet som om han var född till det - vilket förstås många menar att han är, eller i alla fall var.

Tiden har gått, helt klart. I viss mån är filmen extra rolig just därför. Inredningar, musik, kläder... över allt detta coola 60-tal. På andra sätt känns filmen aningen föråldrad. Slagsmålen från 60-talets Bond-filmer är exempelvis lite lustiga att beskåda. De känns rätt stiliserade, med förvisso trovärdiga grepp och slag men med något helt klart koreograferat lurande bakom snytingarna och kasten.

Connerys Bond är ändå en hård kille. Den brud som försöker fota honom för fiendens räkning behandlas rätt burdust med hans goda vilja, trots att hon inte verkar särskilt farlig i sig. Värre skurkar möter förstås ännu hårdare tag. 007:s hanterande av en ränksmidande "kinesiska" och en lömsk professor hör till den sortens scen som dagens manusförfattare nog hade dragit sig för. Mindre PK, mer kall. Hårdkokt, rent av. Kanske är det så att med succén och den stora publiken så har franchisen tvingats bli lite... softare?

Det finns väl olika sätt att definera en "bondbrud", men enligt det i mitt tycke mest rimliga synsättet är Ursula Andress den första. Hon stiger upp ur havet i vad som för många fortfarande är den definitiva bondbrudspresentationen - som de också försökte toppa eller hylla i senkomna "Die Another Day".

Även konceptet "Bond blir fast hos boven, så att han får veta vad som är på gång" presenteras här. Skurken, i Joseph Wisemans skepnad, har förstås enorma resurser till sitt förfogande, men också en ypperlig klädsmak gällande de persedlar han ger åt sina fångar. Med pengar stulna från kinesiska maffian tänker Dr. No förverkliga en plan till synes baseras på ren ofogsvilja. Intressant, och med rum för coola kulissbyggen. Första mötet mellan No och Bond är förstås också det ett fint prejudikat, med kaxiga repliker såsom "Does the toppling of American missiles really compensate for having no hands?"

Regissören Terence Young hann göra två 60-talsbondar till, "Agent 007 ser rött" och "Åskbollen". Senare tog andra förmågor över, vilket kanske var bra för seriens nyansrikedom. Young har dock minst en film till att vara stolt över; westernsamurajklassikern "Blodröd sol" ("Soleil Rouge") där Charles Bronson och Toshiro Mifune både bråkar och samarbeterar på bästa vis. Mitt i Youngs regihattrick smet för övrigt Guy Hamilton emellan med "Goldfinger". Hamilton skulle senare göra flera Bondfilmer till.

Men åter till filmen: här skapas en legend som i skrivande stund är på gång att få sin sjätte inkarnation i form av Daniel Craig. Om man får tro förhandspratet kommer Craigs debut bli mindre gadgetgalen och lite hårdare än senkomna filmer. Kort och gott: kanske lite mer som här. Låter intressant. För förstlingen fungerar fortfarande fint, inte bara som härligt tidsdokument. Fyra russin serveras härmed till en minst lika underhållande som filmhistorisk händelse.

FOTNÖTTER
Connerys sista roll som James Bond är, om du frågar mig, den i "The Rock". Den bortglömde brittiske agenten som vill ha en snygg kostym så fort han släpps ut ur fängelset måste vara Bond som hamnat på onåd. Han säger ju till och med "but of course you are," när Cage anger sitt namn. För ni minns väl när den bystiga bruden i "Diamantfeber" presenterar sig som "I'm Plenty" och får exakt samma svar?

"Vi behöver inga doktorer" blev visst den japanska översättningen av originaltiteln ungefärligen. Mycket lustigt.

© Anders Lindahl
2005-10-29

Originaltitel: Dr. No
Storbritannien / USA, 1962
Regi: Terence Young
Med: Sean Connery, Ursula Andress, Bernard Lee, Joseph Wiseman, Jack Lord, Anthony Dawson

Genre: Action, Äventyr
Teman: James Bond

Relaterat ur russinbloggen
2009-10-25: Dr No död

Ingår i följande teman

Sök