Kort möte (1945)
Hemligheter och lögner - och tåg
"Cold?"
"No, not really."
"Happy?"
"... no, not really."
En film om hur snöpligt och frustrerande livet kan vara, det låter väl kul? Ja, det finns inte så mycket att glädjas åt i "Kort möte", utöver att den är väldigt bra förstås. Mötet mellan Laura och Alec blir som att tända ljuset i ett skumt rum bara för att sedan släcka det igen. De därinne har fått veta hur ljust och fint det skulle kunna vara, och även om de inte klagade förut så känns tillvaron plötsligt väldigt mörk och trist.
David Lean och dramatikern Noel Coward hade ett ganska tätt samarbete under 40-talet och ett av de mest hyllade resultaten är "Kort möte". Det börjar på ett järnvägscafé, med ett sandkorn i ögat. Lyckligt gifta hemmafrun Laura Jesson (Johnson) får hjälp av likaledeles lyckligt gifta doktorn Alec Harvey (Howard) och grundstenen för en förälskelse är lagd. De möts igen av en slump, ler och nämner något om vädret på det där både uppriktiga och käcka sättet som bara britter på film verkar kunna och ingenting särskilt verkar vara å färde. Men något särskilt är det, det har framgått redan i början av filmen, som egentligen är slutet. Ett behärskat men känslosamt avsked förstörs av en pladdrande väninna från ingenstans och en olycklig kvinna åker hem till vad som för några veckor sedan verkade vara det perfekta livet. I en lång flashback får vi veta mer.
"Affären", om det är rätt ord, begränsas till filmtitelns korta möten, med tåg passerande ständigt förbi. Det är väldigt engelskt alltihop, och väldigt mycket 40-tal. "We must be sensible" är en fras som känns väldigt hemtam här. Men det är inte ett enkelspårigt mästrande om de utomäktenskapliga känslornas förkastlighet utan nyanserat, intelligent och faktiskt rätt starkt - dämpade tonfall och brittisk behärskning till trots.
Trevor Howards karaktär är något av en coolt skämtsam charmör. Det verkar mycket tidigt som om han stöter på henne, men samtidigt förväntas vi tro att känslorna endast dyker upp med tiden, som en oundviklig konsekvens av att två människor gjorda för varandra träffas för sent i livet. Något lurigt är det över honom, kan jag i alla fall inte låta bli att tycka, som om han vore mer i kontroll över förloppet än sin kvinnliga motpart. Eller så lyckas han bara lite bättre än henne med det stoiska lugnet.
Celia Johnson bär det tyngsta lasset. Det är Lauras känslor vi kommer närmast, särskilt som hennes aldrig uttalade bekännelse till maken utgör filmens voice-over. Inte sällan är hon rätt så lysande i sin roll. Visst hade den spelats något annorlunda om filmen hade gjorts idag, och hennes karaktär hade säkert varit förvärvsarbetande, men även psykologiskt insiktsfulla filmer är ju barn av sin tid och ska ses som sådana.
En högdragen caféföreståndarinna och konduktören som stöter på henne får agera lite comic relief i ett par roller som återkommer filmen igenom. De får förstås också representera en mindre skuldtyngd kärlek. "Delightful comedy" utnämns detta till i en gammal trailer. Tja, möjligen... Vart den biten är på väg tänker jag inte orda så mycket mer om, delvis eftersom svaret inte känns helt självklart.
Vackert svart-vitt foto med en del snygga stilgrepp tar filmen långt från den filmade teaterns torftiga land. Särskilt när deras sista korta möte skildras igen i slutet av filmen, med delvis andra bilder, är det riktigt inspirerad filmkonst, med förrädiskt enkla medel. Tågen, förbirusande med ett nästan skrämmande tjut eller omutligt punktliga avbrytare, blir till någon slags symbol för att de handskas med krafter de inte kan kontrollera. Det är en sådan där metafor som fungerar, tycker jag.
"Kort möte" är en film präglad av skuld och undertryckta känslor. Att Lauras ena son blir påkörd av en bil samma dag som hon haft sin första, oskuldsfulla "date" med Alec, är i hennes ögon givetvis att betrakta som en varning eller ett straff. Men bland filmens styrkor finns det faktum att problemen känns verkliga - inte bara en produkt av något förlegat tankesätt. Lauras grubblerier och hennes tvekan mellan familjens trygghet och en starkare sorts känslor som hon aldrig trodde sig få uppleva igen är varken tidsbundna eller särskilt svåra att förstå. Faktum är att jag tycker att scenerna hemma hos paret Jesson är de starkaste, med den till synes intet ont anande, ständigt korsordslösande maken och hustrun som liksom håller på att gå sönder inuti men försöker hålla god min. Snöpligheten, som jag nämnde förut, är även den av en trovärdig sort, som tydligast när det är tänkt att de ska "ta det hela till nästa nivå" men den gode doktorn istället får sin värdighet kväst av en alltför tidigt hemkommen vän och Laura förödmjukad tvingas springa till stationen genom regnet.
Men upp till de fantastiska nivåer av komplexitet och storslagenhet han skulle hitta i "Bron över floden Kwai" och "Lawrence av Arabien" når inte riktigt Lean här, i mina ögon. Det är ändå lite stelt ibland, ett delat skratt kan kännas rätt teatraliskt. Det plötsliga ljugandet känns rätt dumt och onödigt, farligt nära ett konstruerat problem. Små invändningar, men om fantasterna undrar vart det femte russinet tog vägen så är de förklaringen.
"All will follow their problem with emotion and understanding" lovar den nämnda gamla trailern. Ett kaxigt löfte, men nog inte långt ifrån sanningen. "Kort möte" fungerar på de flesta plan, fram till det något abrupta men lågmält överraskande slutet. Det finns utrymme att ifrågasätta vissa antaganden, och faktiskt lite hopp om en slags fortsatt lycka om man så önskar.
FOTNOT
En intressant grej, kanske till och med en miss enligt vissa, är att hela filmen är berättad ur Lauras synvinkel, med ett undantag - ett samtal i en lägenhet mellan Alec och en vän till honom. Bugg eller feature, välj själv. Det är en väldigt bra scen i alla fall.
© Anders Lindahl
2005-10-11
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Brief Encounter
Storbritannien, 1945
Regi: David Lean
Med: Celia Johnson, Trevor Howard, Cyril Raymond, Everley Gregg, Stanley Holloway, Joyce Carey
Genre: Drama, Romantik
