Den perfekta stormen (2000)

Ett verkligt vidunder till vindpust

Amerikanska filmer har på senare tid anklagats av främst kritiker för att svälla ut till oformliga tretimmarsorgier utan täckning i händelseutvecklingen. Elefantsjuka och brist på självcensur är väl kontentan av kritiken. Och visst, det är inte många filmer som klarar att likt en "Lawrence av Arabien" fylla ut fler timmar än två utan att longörer och platta passager sänker helhetsintrycket.

Problemet med "Den perfekta stormen" är snarare det motsatta. Två timmar är kanske i underkant. Producenterna har möjligen blivit skärrade av prospektet att publiken tågar ut under presentationen av personerna som ska mäta sina krafter med naturens egna, och räddhågat reducerat informationen om de inblandade till ett minimum. Inte så att de helt hoppar över uppladdningen, men det är egentligen väldigt lite vi får veta om besättningen på Andrea Gail, som hösten 1991 styrde rakt in i århundradets oväder och mötte sin överm... eller gjorde de?

Det här är alltså byggt på verkliga händelser, vars utgång jag förmodar att den amerikanska allmänheten känner till. Jag gjorde det inte, trots att jag tillbringade vintern 1991-92 i USA. Jag har vaga minnen av att någon kan ha nämnt stormen som måste ha rasat utanför östkusten någon månad tidigare, men de är väldigt vaga... Det är kanske en fördel i det här fallet. Upplösningen är inte given på förhand.

Så, efter ett ynka litet åskväder på slätten hemmavid sätter man sig snällt i byns biosalong för att se de stora grabbarna tampas med ett verkligt vidunder till vindpust. George Clooney och Mark Wahlberg samspelade senast i "Three Kings", där båda överträffade sig själva i ett ovanligt nervigt och nyanserat amerikanskt krigsdrama. Tre kungar har nu förvandlats till tre krockande frontsystem, som förklaras av två meteorologer i en försvinnande liten passus.

Till en början ser det här ut som en ursäkt för Clooney, Wahlberg och en handfull halvbekanta stapelvaruskådisar att odla skägg och sluta kamma sig. Inledningen är som sagt ett problem, en nästan oförskämt schematisk genomgång av en räcka typer som passar i en film av den här kalibern, men vars verkliga jag rimligtvis måste ha haft fler dimensioner. Innan båten lägger ut från land inträffar få överraskningar. Det gäller jakten på fångsten som ska rädda hushållet över vintern, pressen från hårda arbetsgivare och sorgen över att skiljas från vännen sin (eller att inte ha någon att skiljas från). Ute till havs uppstår inbördes konflikter, med tidiga skärmytslingar på däck, följt av föraningar om den verkliga fienden. Orosmolnen tornar upp sig bokstavligt och sedan kommer Stormen. Även om man vet att den till största delen är skapad med samma verktyg som den här texten, ett tangentbord kopplat till en hårddisk och en skärm, så ser det inte ut så. Och framförallt, det känns inte så. Det är häftigt, omskakande och ger utrymme för heroiska insatser, med hängande i lösa master, tvära girar mot väldiga vågtoppar och mayday-anrop.

Tyvärr är det många biroller som bara flaxar förbi och aldrig får en chans att registrera sig, inklusive ett stickspår som skildrar den dramatiska räddningsaktionen från kustbevakningens sida när tre överoptimistiska snedseglare hamnat i sjönöd. Det är lika intensivt och väl iscensatt, men förefaller mest instoppat av strategiska skäl. Antingen för att avslöja vidden av orkanens verkningar, undvika överexponering av de barska fiskargossarna och visa lite kvinnor på sjön, eller helt enkelt för att ha lite bonusdramatik att kryssklippa med så att spänningen kan stegras efter det klassiska konceptet. Mary Elizabeth Mastrantonio har också en otacksamt utformad biroll som Clooneys kollega, med skutan skvalpande i något lugnare vatten och ett antytt romantiskt intresse för kapten Billy Tyne (Clooney). Hennes späda gestalt står i, som det brukar heta, skarp kontrast till grabbarna på Andrea Gail, där musklerna överglänser hjärnan från början till slut, ungefär som filmen själv. Och så var det som sagt de två meterologerna, som i en av cirka tre sammanhängande meningar storögt stönar att ”Det här får man inte uppleva mer än en gång under en normal livstid”.

Det här är en effektmakarnas film, i samma liga som "Twister", "Dante's Peak", "Eldstorm", "Armageddon" eller för all del "Titanic". Vad som inte erbjuds är någon överdos comic relief, där publiken får pusta ut och dra på munnen. Det sammanbitna står för fiolerna. Frånsett specialeffekterna är bildspråket stereotypt, men stormen är så dominerande under andra timmen att filmen fyller sitt syfte.

Om starten är kantig och mindre övertygande så måste jag i alla fall svälja stoltheten när allt är över, och medge att jag törnat emot dramaturgiska blindskär som jag borde lärt mig känna igen och inte luras av. När besättningen ger sitt yttersta mot en ansikts- och skoningslös motståndare, samtidigt som deras närmaste väntar i hamn, väntar och våndas...då krävs det stålnerver och stenhjärta för att inte alls beröras av upplösningen. Trots övertydligheten och en ständig musikmatta av det mindre subtila slaget.

Den som inte fått nog av väderspänning efter det här och vill utröna de faktiska detaljerna kring händelserna som skildras, kan ju alltid leta upp Sebastian Jungers reportagebok från 1997, med samma namn som filmen.

© Johan Lindahl
2000-10-16

Originaltitel: The Perfect Storm
USA, 2000
Regi: Wolfgang Petersen
Med: George Clooney, Mark Wahlberg, Diane Lane, Mary Elizabeth Mastrantonio, William Fichtner, Michael Ironside

Genre: Action, Drama

Sök