Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse (2005)

Dubbat men dråpligt

Jo, betyget är kanske i snålaste laget. Det här är trots allt en av de filmer jag sett fram emot mest under i varje fall det senaste halvåret. Wallace & Gromit är ju ett pålitligt radarpar i kortfilmsform, samtidigt som Aardman-studion med Nick Park i spetsen bevisat sig vara kapabla till mer än detta, och mer än att skapa några av Peter Gabriels fräckaste musikvideor i slutet av 1980-talet. ”Flykten från hönsgården” lämnade inte mycket övrigt att önska i sin genre (vilken det nu är egentligen. Man skulle kunna argumentera för att nämnda studio skapat sig en helt egen). Och då såg jag den ändå på ett flygplan när det begav sig.

"Varulvskaninens förbannelse” drabbas i den del av världen där jag håller till just nu av fenomenet dubbning till spanska. Inget ont om det språket, men när det gäller röster till tecknad och annan animerad form av film, är det en standard som jag kunde leva utan. Det är något i hela mentaliteten och stämningsbyggandet som förändras i grunden. På TV gäller det allt som sänds och har sitt ursprung utrikes, det vill säga utanför den gällande språksfären. Från nyhetsklipp med, säg, George Walker Bush på toppmöte med panamerikanska samarbetsorgan till filmer, där utbudet i rutan domineras av helyllegrabbar som Chuck Norris, Jean-Claude van Damme och Steven Seagal. Visas någon potentiellt mer lovande produktion med exempelvis Morgan Freeman, Robert Duvall, Tommy Lee Jones eller någon annan med dokumenterat respektingivande röstresurser i ledande roll så är det lätt att se felet... eller - ursäkta - höra. De tolkas av personer som med åtminstone 87 procents sannolikhet ligger en oktav ovanför i skalan, eller bara är alldeles för överspända för att förmedla den pondus som stämningen borde ha krävt. Men det är som sagt ett djupt rotat kulturellt fenomen.

På biografer råder dock, tack och lov, andra regler för det vi kan kalla vuxenfilm. Eller i fallet riktiga publikmagneter - två parallella versioner. I den aktuella repertoaren gäller detta "Legenden om Zorro" och "Chicken Little”. Just det, ”Chicken Little"! Medan Varulvskaninen och Tim Burtons ”Corpse Bride” bara visas en español. Men det kunde ha varit värre. Jag kunde ju ha hamnat i Tyskland eller någon annan insnöad avkrok där man aldrig får höra något annat än... tyska, om ryktet stämmer.

Dubbningen av ”Wallace & Gromit” är faktiskt, med allt detta orerande avklarat, riktigt anständig. När jag lyckades glömma bort, för en stund, vad jag gick miste om (Ralph Fiennes, Helena Bonham Carter med flera) var det ändå relativt lätt att ryckas bort från den andinska versionen av vinterhalvår (regn varje eftermiddag som regel) och in i den leranimerade värld som befolkas av bland andra en excentrisk uppfinnare och hans trogna hundracka. Gromit är som vanligt den mer klarsynte av de två, även om han inte kan kommunicera verbalt. Hans livliga ögonarbete är en av de stora behållningarna med filmen, vid sidan av alla framfusiga kaniner. Firma W&G specialiserar sig här på skadedjursbekämpning med humanistiska förtecken. När larmet går från någon av deras klienter med grönsaksodlingar utanför knuten rycker duon ut och fångar in gnagarna utan att taga dem av daga. Men när det går grus i maskineriet kliver konkurrenten Victor Quartermaine fram och erbjuder sina tjänster som inkluderar skarp ammunition. Snobben Victor tävlar inte bara om kunderna, utan kanske främst om Lady Tottingtons gunst, i ohederlig kamp med Wallace.

Nu närmar sig en för bygden oerhört prestigeladdad vegetabilisk festival och då dyker olämpligt nog ett nytt hot upp - en gigantisk ohejdbar mördarkanin, förmodligen följden av någon akut mutation i arvsfaktorn. Och desperationen har ingen lag. W&G förlorar sitt monopol, och kanske mer än så... Nick Park och medregissören Steve Box låter idéerna flöda fritt och atmosfären av godmodig galenskap är, precis som vi kan förvänta oss, allomfattande. När det handlar om den här tekniken är det en bedrift i sig själv att få ihop en långfilm, även om den är kort (cirka 80 minuter). Men den har också (tekniken alltså) något inbyggt i sig som omedelbart ger den en själ, samtidigt som den blir mer påtagligt fysisk än "vanlig" tecknad film - hur det nu ska definieras i dagsläget, det är väl datoranimationerna som tagit över huvudrollen där, med varierade resultat.

Den bästa sekvensen här kommer när Gromit ger sig ut på en flygtur med en annan, obetydligt humant sinnad, hund i hasorna. Det är den jakten som mest för tankarna tillbaka till ”Flykten från hönsgården”. Och kanske är det så att jag ändå håller igen lite på lovorden av hänsyn till just hönsens minnesvärda flyktförsök från dödsfabriken. ”Varulvskaninens förbannelse” når inte riktigt upp till den nivån. Om det i första hand beror på dubbningen är jag ännu inte man att svara på.

© Johan Lindahl
2005-11-16

Originaltitel: Wallace & Gromit: the Curse of the Wererabbit
Storbritannien, 2005
Regi: Steve Box Nick Park
Med: Peter Sallis, Ralph Fiennes, Helena Bonham Carter m fl

Genre: Animation, Komedi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2005-10-28

Relaterat ur russinbloggen
2002-07-26: Långfilm om Wallace och Gromit

Sök