Deep Impact (1998)

Når stundtals Titanic till fotknölarna

Som städsla och sedvänja bjuder tänkte jag inleda med ett par ord om likheterna mellan "Deep Impact" och "Armageddon". Om man var cynisk skulle man nämligen kunna säga att det är i stort sett samma film. En stor klump (asteroid eller komet) är på väg att träffa jorden. Kanske för att motivera det amerikanska rymdprogrammet skickas en grupp experter upp för att landa på sagda klump och antingen spränga den i bitar eller ur kurs. Nere på jorden väntar människorna hjälplöst och andlöst, och USA:s president håller känslofyllda tal. Stundtals verkar allt hopp ute, men kanske ...

Handlingsmässigt har filmerna närmast osannolika likheter. Skillnaden i attityd är däremot påfallande. "Armageddon" är en stor, bullrig, rock 'n roll-actionfilm i rymden med världens eventuella undergång som en pikant detalj i bakgrunden. "Deep Impact" tar sitt tema på allvar. Den handlar om människor, och hur man hanterar möjligheten att allting man känner till, hela vår civilisation, kan försvinna. Intressantast blir det när USA:s regering, istället för att kallt räkna med astronauternas framgång, förbereder sig för det värsta genom att låta bygga gigantiska skyddsrum där en miljon människor ska kunna invänta katastrofens följder och sedan återskapa "vår livsstil". Man drar sig "Dr Strangelove" till minnes, men här finns ett helt annat allvar. Man tror att det faktiskt skulle kunna hända.

En miljon är ju naturligtvis betydligt färre än det antal amerikaner som hellre skulle överleva än dö, så ekvationen löses på ett brutalt enkelt sätt; efter att 200 000 särskilt viktiga personer valts ut (humant nog finns exempelvis konstnärer på denna lista) gallras resten ut genom ett nationellt lotteri. Bara den bisarra och samtidigt övertygande tyngden i den idén gör filmen dubbelt så intressant som "Armageddon".

Storheten i det hela når fram i "Deep Impact". Den nästan vördnadsbjudande tanken på allt livs utslocknande tar andan ur en, eftersom den förmedlas på det lilla, personliga planet. Filmen är fylld av små historier som snarare förstärker filmen än gör den ofokuserad. Stundtals når den nästan "Titanic" till fotknölarna, särskilt vid de abrupta avskeden och blandningen av panik och värdighet när katastrofen verkligen nalkas. En av manusförfattarna är Bruce Joel Rubin (som bland annat skrivit den fantastiska "Jacob's Ladder") och det är en kille som kan berätta en spännande historia som framförallt handlar om människor. Han och James Cameron borde göra något ihop.

"Deep Impact" har en slags gedigenhet över sig. Storheter som Robert Duvall och Morgan Freeman ger extra pondus åt det hela. Duvall klarar att spela äkta hjälte utan att det blir fånigt och Freemans president utstrålar en pondus som får de flesta verkliga amerikanska makthavare att framstå som smärre företagsledare. Effekterna är få, men å andra sidan riktigt bastanta. Mot slutet drar man sig förtjust till minnes en scen ur "Avgrunden" (den längre versionen), men här görs det ännu bättre.

En bra film, tycker jag. Kanske kan man efterlysa fler överraskningar och en större djärvhet i handlingen, och vissa kan säkert invända mot filmens tendenser till tårdryperi, men det är ändå ganska precis såhär en katastroffilm bör göras. Med humanism, tyngd och mäktiga effekter. Och så tipsar den om en bra partylek; välj de som får åka till skyddsrummen och hjälpa till att återskapa världen. Matt Groening skulle nog toppa min lista.

© Anders Lindahl
2001-05-01

Originaltitel: Deep Impact
USA, 1998
Regi: Mimi Leder
Med: Robert Duvall, Morgan Freeman, Elijah Wood, Téa Leoni, Vanessa Redgrave

Genre: Action, Drama

Sök