Lord of War (2005)

Prydligt paketerad provokation

- Det finns ett handeldvapen för var tolfte person i världen. Frågan är bara; hur beväpnar vi de andra elva?
Yuri Orlovs familj har lämnat den förtryckande Sovjetstaten bakom sig för ett nytt liv i frihetens förlovade land. Fadern har till och med gått över till judendomen, till fruns förtret, om inte av andra skäl så för att det gav fördelar i form av säkrare flyktingstatus. Men i ”Little Odessa", området där de slagit sig ner bland många andra landsmän i exil, råder rena gangsterväldet. Och unge Yuri inser en dag i 1980-talets början sin verkliga kallelse: det kommer alltid och i alla samhällen att finnas en omättlig efterfrågan på vapen. Och de Stora hägrande sedlarna finns inte att hämta i ynkliga gänguppgörelser utan i riktiga krig, mellan nationer och inom icke fungerande stater. Varför inte pröva Libanon som aptitretare? Yuri - jo, det är han som spelas av Nicolas Cage vilket jag glömt nämna - övertalar brorsan att vara med i satsningen på skarpa smällare i stället för restaurangbranschen.

Broder Vitaly (Jared Leto) har samvete men inte mycket till självkänsla och dras in i ett spel där hans känsliga själ tar emot fler törnar än vad Yuris motsvarande software verkar göra. Cynismen paras med vapenfetischism i ett liv som kräver gatusmartness, ordets gåva samt flera parallella pass. Yuri smugglar, mutar och trixar - om så behövs målas fraktfartygen akut om och byter flagg för att undvika nitiska agenter, främst representerade av Jack Valentine (Ethan Hawke) som är så omutlig att hans effektivitet blir lidande av det. Visst vill han sätta dit kallhamrade förbrytare som Yuri, men det ska gå efter regelboken. Bröderna Orlov är givetvis inte ensamma på sin lukrativa marknad. Ian Holm spelar en äldre, luttrad och arrogant konkurrent som, till att börja med, ser ner på de yngre uppkomlingarna men tvingas inse att han underskattat dem.

Firma Orlov säljer utan skrupler till ”alla arméer utom Frälsningsarmén”. Jo, förresten, han gjorde vissa andra undantag på 1980-talet, såsom Osama bin Ladin, eftersom dennes ”checkar alltid saknade täckning på den tiden”. Vanliga diktatorer brukar däremot ha ordning på finanserna och betalar punktligt. Yuri är en riskvillig lyxlirare och fullblodsopportunist, som lär sig hur man får tag på det som tidigare var ouppnåeligt. Exempelvis drömtjejen som han spanat in sedan ungdomen. Hon heter Ava (Bridget Moynahan) och Yuri vinner henne med med lite lätt manipulation av omständigheterna som bara en slug hjärna i kombination med sprängfyllt kassaskåp kan åstadkomma. I krig och kärlek är allting tillåtet...

Markaden försämras inte precis av Sovjetunionens sammanbrott heller. Tvärtom skapas nya möjligheter som väntar på att utnyttjas av den som har kontakter. Många automatvapen står oanvända när de kan komma till nytta i inbördeskrig, inte minst på den afrikanska kontinenten. Som Yuri förklarar; en AK-47 slutar aldrig fungera och den är så enkel att ett barn kan använda den - vilket de gör. Barn alltså. Han kommer till Liberia och träffar diktatorn André Baptiste som ska ha modellerats efter verklighetens Charles Taylor (en man som nyligen skickades till en internationell krigsförbrytartribunal, har jag för mig). Det är Baptiste som myntar filmens titel.
- De kallar mig krigsherre men det kanske är du som verkligen är det, säger och spänner ögonen i Orlov, som har synpunkter på grammatiken i uttrycket ”Lord of War" men får svaret att ”Tack, men jag föredrar att säga det på mitt sätt." Och Baptiste är inte en figur man argumenterar med om det inte är absolut nödvändigt. Han skyller det uppväxande släktets bristande disciplin på MTV:s inflytande samtidigt som han håller sitt land i ett järngrepp med god hjälp av Yuris regelbundna hårdvaruleveranser.

- Where there's a will there's a weapon, konstaterar Yuri kallt.
Men även han börjar känna av konsekvenserna av sina handlingar och kanske till och med - tvivel? Men han är duktig på att döva dem. Till skillnad från författaren till en bok jag precis läst ut, ”Confessions of an Economic Hit Man". Där gör John Perkins upp med sitt förflutna som påtryckare med attachéväska och kalkylblad som vapen. När sådana som han misslyckas med att sälja in dagens form av 'subtila' imperialism världen över träder "schakalerna” in och brukar mer direkta medel för att rädda systemet... ”Lord of War” handlar visserligen om en privat entreprenör, men som filmen påpekar i eftertexterna: de största vapenexportörerna är nationalstater. Närmare bestämt USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina. Händelsevis också desamma som de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. De skulle väl kunnat lägga till Sverige som en av de flitigaste producenterna per capita, men är artiga nog att låta bli.

Filmen anges vara baserad på verkliga händelser och var uppenbarligen tillräckligt obekväm för att skapa finansieringsproblem. Andrew Niccol (som framförallt utmärkt sig som pennan bakom filmer tidigare, ”The Truman Show" och ”The Terminal” till exempel) fick leta sig fram utanför de större studiorna. Vad han gjort är en slags svartsynt actionkomedi med subversiv ton planterad i en slickad produktion som använder en sorts förhöjd verklighetsbeskrivning för att markera sina poänger. Det känns absurt och samtidigt realistiskt, skrämmande med skratt som fastnar i halsen. Det är som sagt snyggt paketerat, se särskilt scenen med den målande nedmonteringen av ett flygplan i Sierra Leone. Nyzeeländaren Niccol förför med sitt bildspråk medan han provocerar med en misantropi som kanske är medvetet överbetonad just här för att budskapet inte ska bli för blaskigt. ”Lord of War" är lite av en "Fight Club” på det storpolitiska planet men levererar sina smockor i snyggt broderade handskar.

© Johan Lindahl
2006-07-30

Originaltitel: Lord of War
USA, 2005
Regi: Andrew Niccol
Med: Nicolas Cage, Ethan Hawke, Jared Leto, Bridget Moynahan, Ian Holm m fl

Genre: Action, Krig, Thriller

Sök