Flightplan (2005)

Panik på hög nivå

3 russin

Jodie Foster har visat sig sparsamt i aktion på duken de senaste åren och när hon gör det verkar temat "ensamstående mor med barn i fara" vara ett argument för att gå till arbetet. Ett enkelt sätt att ge ”Flightplan" en 'pitch' är att kalla den "Panic Room - på ett flygplan”. Och det var kanske så den såldes in till studion. Thrillers är en svår konst, framförallt att avsluta och det råder minst sagt delade meningar om hur den relativt oprövade regissören Robert Schwentke klarar av det, och om intrigen hänger ihop på ett acceptabelt sätt. Personligen tycker jag i stort sett (möjligen i min enfald) att den gör det. Däremot har inte sista halvtimmen riktigt samma täta, genuina thrilleratmosfär som timmen före.

Förutsättningarna är lovande. Foster har ju - vilket man kanske bör påminna om med jämna mellanrum ity att det verkar förglömmas av belackarna - gjort sina bästa roller i spänningsgenren. Vi leds in i sammanhanget nästan helt utifrån hennes perspektiv, eller mer exakt Kyles, kvinnan som går ombord på ett plan i Berlin med destination USA. (Namnet har för övrigt en historia i sig - rollen skrevs först med en man i åtanke, men behölls uppenbarligen på grund av sin könsneutrala status när Foster klev in i Kyles kläder.) Vad vi uppmanas att undra över är om hon är på rätt spår; utsatt för ett brott (rentav en konspiration?) eller är vid osunda vätskor på grund av sitt nyligen genomgångna trauma och därför på väg att förlora förståndet helt och hållet.

Hon är nämligen nybliven änka, som med sin sexåriga dotter ska ta flyget över Atlanten. Med i bagaget finns även kistan med maken som omkommit under oklara omständigheter en vecka tidigare. Efter en tupplur i de lediga bakre sätena vaknar hon och upptäcker att dottern försvunnit spårlöst. Men var flickan verkligen med ombord? Hon har i varje fall inte registrerats vid incheckningen och flygvärdinnan, den goda herdinnan som räknade in fåren, hävdar bestämt att detta föregivna lamm lyste med sin frånvaro i flocken. Tydligt är i alla händelser att hon i så fall måste ha varit väldigt tyst, eftersom ingen annan tycks minnas henne heller... Kyle råkar för övrigt vara just flygplansingenjör, vilket ger oss flera möjligheter att överväga, på flera... eh...plan. Här kan det alltså dra iväg åt både klassiskt Hitchcock-håll eller något mer skruvat (och eventuellt mer ansträngt) à la exempelvis M. Night Shyamalan. Vilken väg som väljs håller jag tyst om, men menar att utvägen här i grunden är den som passar bäst i just den här berättelsen. Det är inte gnisselfritt genomfört, men i grunden rätt tänkt.

Foster får också chansen att agera ut, med mycket temperament och heta känslor. En del kritiker går så långt som att säga att hon blir direkt osympatisk. Men jag köper nog det, som ett led i arbetet för att väcka våra tvivel. Om hon verkligen fått en kidnappare (eller värre) på halsen är det ju rimligt att reagera med en lejoninnas beskyddarinstinkt. Om hon, å andra sidan, är tillfälligt ur gängorna efter makens död - varför skulle hon inte bete sig irrationellt och skapa oro uppe på 10 000 meter över havet? Flygkaptenen verkar vara en samlad och pålitlig figur, men... han spelas trots allt av Sean Bean som oftast är ”bad guy” och den ambivalensen blir också ett vapen för regissören. Nu kan kaptenen överlåta en del av ansvaret på en så kallad air marshal, en ordningsvakt ombord (det är väl ett nytt påfund för de flesta flygbolag de senaste åren, med undantag för israeliska El Al som alltid sägs ha haft civilklädda spanare ombord på sina rutter. Hur vanligt det blivit vågar jag inte svara på, men bara veckan innan jag såg filmen rapporterades om ett ingripande med dödlig utgång av just en air marshal på ett amerikanskt plan, om jag minns rätt).

Ordningsvakten spelas av Peter Sarsgaard och har en styv uppgift att inte låta situationen spåra ur, när irritationen sprider sig i bänkraderna över Kyles krav på undantagstillstånd och genomsökning av hela farkosten. (Både Bean och Sarsgaard är för övrigt flygrädda i verkligheten, enligt IMDb). Det handlar här om ett plan med två våningar och plats för 400 passagerare. Ett litet vidunder med andra ord, med utrymme för försvinnanden (grafiken bakom eftertexterna tar för övrigt fasta på planets innandöme och är faktiskt ganska originell). Det filmen lyckas bäst med är egentligen etablerandet av stämningen på ett nattligt långfärdsflyg, där alla närvarande helst vill domna bort, slippa tänka och så snart som bara är fysiskt möjligt, landa på fast mark och släppas ut i friheten igen. Det de definitivt INTE behöver är en krissituation, konflikter och en eventuellt galen sörjande moder som ger order åt besättningen. Nerverna pressas, paranoian börjar göra sig påmind och i det sammanhanget rör filmen även vid arabskräcken som uppstått efter 9/11. Vem ska man lita på? Vuxna luftar sina fördomar medan barn är uttråkade och stämningen är allmänt melankolisk - eller värre.

Det säger sig nästan självt att en sådan här film tvingas ta till grepp som är lite sökta, lägger till förutsättningar som testar trovärdigheten och får svårigheter med logiken. "Flightplan” är inte fri från dem, men den kraschlandar inte heller i det avseendet. OK, att Kyle är just flygplansingenjör är en sådan detalj som naturligtvis måste ha någon betydelse (liksom Forest Whitakers inbrottstjuv i "Panic Room" var en designer av Panic rooms). Men som sagt, i det stora hela, känns det här som en stadig bit spänningsbygge, gjord av personer som tar genren på allvar. Oh, en liten annan anteckning i marginalen: när Greta Scacchis namn flashade förbi i förtexterna började jag vänta på ett välkommet återseende. Det tog i princip hela filmen innan jag lyckades räkna ut i vilken egenskap hon medverkade. Men det var naturligtvis som flygbolagets egen psykolog som bearbetade Foster i en kort men viktig sekvens. Alltid något.

© Johan Lindahl
2005-12-27

Originaltitel: Flightplan
USA, 2005
Regi: Robert Schwentke
Med: Jodie Foster, Sean Bean, Erika Christensen, Peter Sarsgaard m fl

Genre: Action, Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2005-10-21







     

Dela |