Elizabethtown (2005)

Crowe gör vad han är bäst på, på gott och ont

Hur skriver man manus? Ja, det enkla svaret är kanske: skriv om känslor och upplevelser som tittaren kan känna igen sig i, men ta i lite mer, så det blir underhållande även om identifikationen uteblir eller inte räcker till.

Risken är förstås att man tar i för mycket när man "tar i", och jag tror att en del av förklaringen till det ljumma kritikermottagandet i hemlandet för "Elizabethtown" ligger i att Crowe ömsom skruvar till det lite mycket, ömsom lite lite.

Designern Drew (Bloom) inte bara misslyckas. Han presterar ett äkta fiasko - i form av den sko han jobbat med de senaste åtta åren och som hans företag investerat hårt i. Skorna återsänds till fabriken i lastbil efter lastbil. Chefen, spelad av Alec Baldwin, tar honom på en rundtur genom företaget och berättar bland annat att de kommer tvingas lägga ner hela miljöövervakningsavdelningen. "Trevligt folk" säger han lite sorgset. Ett annat sätt att uttrycka fiaskot är att den summa pengar som Drew kostat bolaget lätt kan avrundas uppåt till en miljard dollar. En miljard. Det finns väl bara en sak att göra, resonerar Drew. Han blir dock avbruten i sitt påhittiga självmordsförsök av sin syster som per telefon berättar att deras pappa har dött. Jag kan redan nu nämna att begravningen och ceremonierna kring den kommer innehålla en del absurda små missöden.

Det låååter för skruvat. Det låter också som Wes Anderson. Men det är omisskännligen Cameron Crowe. Med undantag för re-maken "Vanilla Sky" håller Cameron Crowe sig i en nisch han kanske inte skapat, men skrivit den moderna handboken till. "Elizabethtown" är en återgång till den nischen, och om du frågar mig är det en välkommen återgång. Crowe briljerar i att berätta om väldigt allmängiltiga upplevelser på ett väldigt underhållande vis och för mig blir den jordnära humorn, musikvalet och den skickliga skrivna dialogen till sköna filmupplevelser.

Drew har en vecka på sig att vara ansvarsfull och "ta hand om allt", innan nyheten om hans misslyckande går ut över världen i form av en tidningsartikel. På planet hem till pappans gamla hemstad Elizabethtown blir han mer eller mindre antastad av en pratsam flygvärdinna. Han är verkligen inte på humör, men det är väl inte lätt att schasa iväg en tjej som ser ut som Kirsten Dunst, så det blir ett långt samtal. Blir det uppföljning? Tja, flygvärdinnan verkar helt klart inställd på det.

Ja, det är väl inget att hymla om. "Elizabethtown" är till ganska stor del en så kallad romantisk komedi. Men inte en gapflabbets och det passionerade sexets romantiska komedi, utan något ganska mycket i stil med "Garden State".

Crowe gör inget så enkelt som årets variant på Braffs sköna regidebut, det är han för egensinnig och äkta för, men likheterna finns där. Som i hur huvudpersonen, hemrest till den relativa vischan för en begravning, tillbringar en massa tid med att bli kär, medans sorgen envisas med att vänta med att skölja över honom. Begravningen är det nav som handlingen kretsar runt, men det finns också några extranav, exempelvis ett bröllop på det hotell som Drew tar in på.

Jag är väldigt svag för Kirsten Dunst, och till skillnad från exempelvis Natalie Portman i "Garden State" överraskar hon inte med sitt naturliga spel i en ganska "vanlig" roll, det har hon lyckats med förut (till exempel i mockumentären "Drop Dead Gorgeous"). Överraskningen bjuder istället Orlando Bloom på. Alltsedan Legolas-tiden känns det som om han letat efter sätt att bevisa att "han kan mer" på, utan att lyckas finna rätt roll eller ens bryta sig ur den storslagna genren. Nu har han hittat sin utmaning, och vad som gör eldprovet riktigt imponerande är att han inte försöker för mycket. Utan att försöka dölja att han ser bra ut, utan att förvandla ett känsloutbrott till ett Oscar-försök, gör han ett solitt jobb i en betydligt mer jordnära film än tidigare.

Men åter till filmen. Litar Crowe för mycket på sina "knep"? Relations- och karriärgrejerna som fungerade i "Jerry Maguire", gitarrlåtsfrossandet från "Almost Famous"? En del av mig misstänker det ibland. Filmen är inte heller något dramaturgiskt konstverk, påpekar samma del av mig. Det finns många scener som inte tillför så mycket och utan tvekan bara är med för att Crowe gillar dem. Det finns karaktärer som tvingas göra en svår balansakt mellan viktig biroll och oviktig småroll. Som Susan Sarandon, som känns lite bortslösad tills hon slutligen stjäl filmen under några minuter. Filmen kan också kännas lite lång. Ett ihopklippt telefonsamtal tillåts bre ut sig i säkert fem minuter, och mötet det mynnar ut i är komiskt antiklimaktiskt. Om man inte redan från början är inställd på att bilresan på slutet är en viktig del av filmen, så kommer den kanske rentav kännas väldigt lång.

Men "Elizabethtown" känns trots alla synbara brister för mig riktigt upplyftande. Och att Crowe gillar en scen är väl ett utmärkt skäl att ha med den? Är det ändå inte en bra film i så fall? Hur avgör man det? En metod kan vara att rensa bort alla scener som inte är livsviktiga för filmen och se vad som blir kvar. Problemet eller charmen med "Elizabethtown" är att svaret på frågan om vilka scener som ska tas bort är "alla eller ingen".

Poängen? Tre russin.

Borde du se den? Javisst, om du är precis som jag!

© Anders Lindahl
2005-11-08

Originaltitel: Elizabethtown
USA, 2005
Regi: Cameron Crowe
Med: Kirsten Dunst, Orlando Bloom, Susan Sarandon, Alec Baldwin m fl

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-11-11

Sök