Bröderna Grimm (2005)
Konsten att koka soppa på hundra sagor
Det skulle kunna bli så rätt. Det blir inte katastrof, men det blir inte sådär fantastiskt heller. Känslan är irriterande bekant. Just det, det är ungefär som i "Big Fish".
Bröderna Grimm är kända för att ha sammanställt en massa sagor. Vad man inte visste om dem, om man får tro filmen, är starten på deras yrkesbana. Tillsammans drar de det av Frankrike ockuperade Tyskland runt och lurar vidskepliga bybor på deras få slantar. Arrangerade spökerier hanteras mot betalning, ungefär som i "The Frighteners" fast utan riktiga spöken som kompanjoner. Istället har de bland annat den magre killen i "The Office" som assistent.
Jacob (en ganska annorlunda ut seende Heath Ledger) gläds inte så mycket åt inkomsterna som bror sin. Han samlar på sagor och vill gärna leva i en sådan, inte bara i ett lurendrejeri. Wilhelm (Matt Damon) är affärsmannen och cynikern som tar fram stora släggan ibland för att kväsa sin idealistiske bror; han påminner honom om när han köpte "magiska bönor" för att rädda deras sjuka syster när de var små.
Lurendrejarna fängslas ganska tidigt i filmen av den franska överhögheten. För att slippa giljotinen lovar de hjälpa till att avslöja ett liknande gäng som verkar röva bort små barn i skogen utanför en liten by. Men är det verkligen vanlig mänsklig ondska bakom försvinnandena? Nej, det är det inte. Något verkligt mysko huserar bland de livfulla och hotfulla träden.
Det finns röda trådar i "Bröderna Grimm". Bröder som gillar varandra trots gräl och olika inställning, sagans makt, med mera. Dessa trådor är invävda i en ganska rörig och inte tillräckligt förtrollad matta. Fina bilder finns här, ett och annat skratt, lite otäckheter, men inget som jag skulle vilja kalla ett intressant tema. Det pratas om konflikter mellan Gilliam och bröderna Weinstein, men Gilliam brukar ju lyckas få ihop det, enveten och säker på sin vision. Så ej här...
Det är faktiskt stundtals farligt nära en soppa, spetsad med lika delar socker och peppar. Precis när det känns som om filmen hittat fotfästet, snubblar den iväg någon annanstans. Slapstick ska samsas med skräckigheter typ "Sleepy Hollow" och inte minst "Vargarnas pakt". En ganska otäck scen tappar helt kraften när den får sin punchline i form av en pepparkaksman komplett med rolig replik. Torterade stackare som hänger i bakgrunden av bilden är tydligen bara scenografi, eftersom ingen bryr sig om dem. Kul eller hemskt, vem vet?
Engelskan (som egentligen då ska vara tyska) bryts till höger och vänster, som till Jonathan Pryces yxiga franska accent eller Peter Stormares spanska version, som lika gärna hade kunnat vara hans ryska engelska i "Armageddon". Stormare spelar deras övervakare, en högröstad figur med kända torterare i släkten och egna ambitioner åt detta ädla håll. Han får mycket plats och avsikten är tydlig: att locka till skratt.
Han lockar sällan till skratt...
En av de större missarna i "Bröderna Grimm" är just betoningen på humor. Gilliam har humor, det är jag helt säker på, men det märks inte så ofta här. Usch, vad trist det är när man känner hur klippare, manusförfattare, regissör och skådespelare tillsammans jobbat sig fram mot ett tänkt garv, men man inte ens drar på smilbanden. Om och om igen händer detta hemska, särskilt i början av filmen. Bara en sådan sak som att de använder den förhatliga repliken "I thought that went pretty well", lite ironiskt så där. Den har vi hört tillräckligt!
Lena Headey blir deras motvillige medhjälpare, med personliga kopplingar till mysterierna i skogen. Hon spelar ändå med någon slags värdighet och slipper undan det tunga ansvaret att försöka roa med undermåliga repliker som verktyg. Fungerar gör också den omnipresenta Monica Bellucci som en otäck mix av olika sagobabes.
Jag förundras när jag ser "Bröderna Grimm" över hur långt det inte räcker med härlig scenografi och en skön galning som Gilliam i regissörsstolen. Filmen lyckas helt enkelt inte särskilt väl med vad jag antar att den försöker: att påminna oss om sagans magi. Istället påminner den alldeles för mycket om "Baron Münchhausen". Den är mysig nog för ett par russin, men den är på intet sätt "en bra film".
© Anders Lindahl2005-10-11