Besatt (2005)

Demoner i domstolen

Där filmer som "Passion of the Christ" och ”Cronicles of Narnia” på senare tid hårdlanserats målmedvetet för att locka bekännande kristna till biografer världen över, och därmed öppnat sig för kritik på ett öppet ideologiskt plan, verkar berättelsen om Emily Rose ha smugit sig in lite under radarn. Regissören Scott Derrickson är uttalad troende och dessutom, vilket en del anser vara paradoxalt, starkt fascinerad av skräckfilm. Det är i den genren han rört sig hittills, främst som manusförfattare till filmer jag inte sett och inte kan ha en åsikt om. Meritlistan som regissör innehåller hittills bara tre titlar, men den lär förlängas i framtiden efter att Emily, som det ser ut, dragit in ett hyfsat antal miljoner.

Är det en ny ”Exorcisten” det handlar om här? Nej, egentligen är det lika mycket domstolsdrama som en skildring av övernaturliga krafters intrång i privatlivet. Och det sistnämnda är inte heller solklart. Här finns en konflikt mellan tro och vetande där fältet lämnas öppet för egna tolkningar. Är Emily verkligen besatt av demoner eller är hennes beteende symtom på psykologiska och neurologiska störningar? Det är, oavsett Derrickson egna trosuppfattningar, inget pinsamt försök till predikan i stil med exempelvis ”Left Behind”. Vad han vill åstadkomma är en öppenhet för flera möjligheter i ett drama som bygger i någon, inte definierad mån, på verkliga händelser i Tyskland för ett antal år sedan. Regissör & Co har medvetet stannat vid deklarationen "Inspirerad av...” och garderar sig i eftertexterna med den vanliga disclaimern "Alla personer är fiktiva... etc".

Filmen tar plats någonstans i ett USA med en medelstor stad kringränd av ödslig landsbygd, som jag uppfattar det. En katolsk präst står anklagad för dråp efter en exorcism som resulterat i ett dödsfall, där ”natural causes" kan uteslutas som orsak. Åklagaren är aktiv metodist, tillsatt av ämbetet för att visa att man inte är ute efter att nita religiösa företrädare på pin kiv. Prästens egna överordnade vet inte hur de ska hantera försvaret, men en advokatbyrå låter en av sina mest ambitiösa up-and-coming-jurister ta sig an fallet. Hon kallar sig agnostiker men den åtalade fader Moore är inte lika säker:
- Du är nog mer mystiker än agnostiker.
Det skulle kunna förklara följetongen som inleds klockan tre på natten efter att hon åtagit sig uppgiften, märkliga fenomen som enligt Moore (Tom Wilkinson) är uttryck för onda makters intresse av att hindra henne i arbetet. Han har själv en del sådana erfarenheter, framkommer det. Och effekterna som används i filmen är till för att övertyga oss om åtminstone rimligt tvivel rörande vanliga medicinska diagnoser. Det är också den linje försvararen väljer - tvivel på att den etablerade vetenskapen har alla svar på ett bräde.

Själv rusar jag inte iväg för att se samtliga skräckfilmer på repertoaren (och de senaste åren har det ju varit en uppsjö av dem), men skulle vilja hävda att det mest skrämmande i den här filmen är att den faktiskt tar möjligheten av onda makters existens på allvar, utan att därför tvinga publiken att ta ställning i frågan. Tillbakablickarna på Emilys ”episoder" är intensiva med krampanfall, gutturala strupljud och vilt uppspärrade ögon. Det kan argumenteras att de scenerna faller tillbaka på väl använda grepp från - givetvis - just "Exorcisten”, men de går inte riktigt lika långt utan stannar vid en punkt där alternativa orsaker fortfarande kan övervägas. De som förväntar sig mer av ett drama än skräck bör ändå bereda sig på scener med kraftfulla konfrontationer med osynliga fiender - vilka de nu är.

För att bemöta åklagarsidans medicinska experter kallar försvararen Erin Bruner (Laura Linney) in ett expertvittne (Shoreh Aghdashloo från "House of Sand and Fog") som hävdar att det i många kulturer finns inbyggt en acceptans för att ”hypersensitiva” personer kan vara mer mottagliga för utomstående ”enheters" intrång. Åklagaren protesterar, inte oväntat, högljutt och raljerar över att sådana resonemang kan tillåtas i en rättssal. I en annan dialog utanför sagda sal fälls kommentaren att i tredje världen är folk ju mer primitivt lagda, vilket bemöts med att "de kanske ser verkligheten som den är". Filmen innehåller med andra ord åtminstone en diskret diskussion kring den dominerande rationaliteten i västvärlden. Nu har jag själv en gång sett ett försök att be bort demoner ur en person som i mina ögon ganska uppenbart drabbats av epileptiskt anfall, vilket också visade sig stämma. När han anfallet gått över erkände personen som drabbats att han fått den diagnosen, men inte tagit sina mediciner. Emily Rose visar dock upp lite värre symtom...

Tom Wilkinsons och Laura Linneys medverkan kan för mig vara skäl nog att se en film, men den verkliga - vågar man säga uppenbarelsen? - är Jennifer Carpenter som spelar Emily. Hon gör det med sådan inlevelse att man kan börja bekymra sig över hennes eget psykiska välbefinnande (och en rejäl ryggmassage plus en dos tigerbalsam efter varje inspelningsdag bör ha gått åt). Hon slipper skruva på huvudet som en Linda Blair (eller snarare en look-alike-docka) men däremot äta insekter och panikrusa i nattmörka frostiga landskap, men förkylning eller eventuella inälvsinfektioner är inte vad Emily fruktar mest. Är hon ett helgon eller en stackare som felbehandlats å det grövsta av vidskepliga anhöriga och en enkelspårig församlingsherde? I en svensk film hade svaret nog varit givet (det senare) men här får vi som sagt fundera.

Men man kan också, som även en del troende filmkritiker gjort, ifrågasätta om det inte är lite bakvänt att försöka påvisa Guds existens med hjälp av hans motsats. Det var ju delvis det som drev William Peter Blatty när han skrev manus till ”Exorcisten" och det finns repliker här som rör sig i samma riktning, låt vara att vi själva får bedöma hur trovärdiga de argumenten är. Erin, alltså Linneys rollfigur, öppnar sig efterhand för fler möjligheter än hon tidigare begrundat, men vad är det som luckrar upp hennes garvade skal i första hand - fader Moores berättelse eller hennes egna tuffa nattliga uppvaknanden? Hon plågas delvis av dåligt samvete efter att tidigare framgångsrikt ha försvarat personer som inte verkat helt oskyldiga, men om det bidrar till sinnesförändringen är inte heller givet. Nåja, det behöver det inte vara heller. I det stora hela är det här är en historia som jag respekterar och berörs av. En film med skönhetsfläckar (om det nu är rätt metafor i sammanhanget) men med en urskiljbar egen identitet och stimulerande nyfikenhet.

© Johan Lindahl
2006-01-23

Originaltitel: The Exorcism of Emily Rose
USA, 2005
Regi: Scott Derrickson
Med: Laura Linney, Campbell Scott, Tom Wilkinson, Jennifer Carpenter m fl

Genre: Drama, Mystery
Svensk biopremiär: 2005-12-02

Sök