Bang Bang Orangutang (2005)
Dålig poster, dålig titel, mycket bra film
En av senare års bästa svenska filmer är gjord av en dansk. Är det inte typiskt? Simon Staho har jobbat med Persbrandt förut, både i novellfilmen "Nu" och i "Dag och natt". Föga förunderligt då, att de kan och vågar samarbeta så väl ihop i en film som tänjer på gränserna och tar ut svängarna utan att köra av vägen.
Poster, titel och promobilder får en lätt att tro att det är en komedi. Någon har tänkt lite fel här, tycker jag. Det här är en sorglig historia - med element av svart humor - där säkert halva budgeten gått åt till musikrättigheterna (Clash, mm).
Pratandes i mobilen kör nöjde och speedade karriäristen Åke in på garageuppfarten utan att se sig för särskilt noga. Lilla sonen Oskars välkomsthälsningar avbryts plötsligt. Allting avbryts, stannar upp. Sedan är allting förändrat. Presentationen av Åke och av den tragedi som ska forma hela hans fortsatta liv går i svindlande fart. Det är vad som händer sedan som Staho vill fånga. Och det gör han bra.
Lite som Michael Douglas i "Falling down" förlorar Åke allting och är inte vuxen nog att kunna "hantera det". Persbrandt, i dorkig friss och tjocka bågar, går från riktigt bra till bitvis fantastisk i sin rolltolkning. Faktum är att Lena Olin (i sin första svenska roll på väldigt länge, väl?) nästan framstår som lite oengagerad i jämförelse. Andra representanter från den svenska skådiseliten paraderar förbi (som Reine Brynolfsson, stylad till att se ut precis som Mel Brooks) skickliga och skickligt regisserade men egentligen bara skuggor i bakgrunden av den sorg och den desperation som hänger över Åke som en svart duk. En sorg som han samtidigt försöker hålla lite på avstånd. Vid påminnelserna från tanklösa eller arga närstående om vad han ställt till med verkar han inte riktigt förstå magnituden av vad som hänt.
Lillgamla dottern Emma (bisarrt bra spelad av Mimi Benckert-Claesson) lyckas ständigt påminna honom om händelsen utan att någonsin framstå som elak. I hennes fall är det förklarligt att hon pratar om Oskars död som om det inte riktigt är verkligt, i Åkes fall är det förstås en slags skyddsmekanism. Om det är hans fjärmande från det hela som gör honom lite knäpp vet man inte riktigt, men Åke känns som ett förvuxet småbarn som bara vill älskas och älska för inget annat finns kvar i tillvaron.
Det är Emma och unga Linda (Novotny) som Åke tyr sig till med en desperation som det är plågsamt att se. I sitt nya jobb som taxichaufför i Göteborg träffar han den nyblivna singeltjejen och vad som för henne inte betyder särskilt mycket blir för honom så oerhört viktigt. Det är sorgligt, pinsamt och ibland lite komiskt.
Trots de abrupta men smidiga klippen, trots den lite öververkliga ljussättningen och trixandet med färgerna, trots den ibland teatraliska dialogen och trots att Persbrandt spelar sin roll som om hans karaktär nästan är ett barn är "Bang bang orangutang" på något underligt vis riktigt stark, sådär stark som väldigt många svenska filmer strävar efter men få ror iland med. Om man jämför med bland annat "Så som i himmelens" regelrätt presenterade floskler så blir det uppenbart att det lönar sig att gå lite överstyr istället. I alla fall om man vill förtjäna min respekt. Och ärligt talat, vem vill inte det?
Slutet är inte riktigt lika bra. Bara så ni vet. Men där får Staho i alla fall ge sig över Öresundsbron en sväng och avsluta det hela på dansk mark. Det må väl vara hänt.
© Anders Lindahl
2006-07-01
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: Bang Bang Orangutang
Danmark / Sverige, 2005
Regi: Simon Staho
Med: Mikael Persbrandt, Mimi Benckert-Claesson, Lena Olin, Tuva Novotny, Michael Nyqvist, Jonas Karlsson, Fares Fares, Reine Brynolfsson, Shanti Roney m fl
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2005-10-14
