The Aristocrats (2005)
Småfestligt ordbajsande utan djup
”Kan man skämta om allt?” blir varje komiker tillfrågad minst en gång under varje intervju de medverkar i. Varför journalisterna som ställer denna fråga har så dålig fantasi förtäljer inte dokumentären ”The Aristocrats”, men däremot får vi oss en del till livs om hur man levererar ett lyckat skämt.
Dokumentären består huvudsakligen av en enda stor analys av ett och samma skämt – ett skämt som enligt filmmakarna florerat i komikerkretsar sedan urminnes tider. Kortfattat går skämtet ut på följande:
En man kommer in till en nöjesagent för att presentera ett nummer. Agenten ber honom förklara vad numret går ut på, varpå mannen redogör in i minsta detalj för hur han och hans familj kommer att ha sex, bajsa och spy på scenen. Då frågar agenten vad numret kallas, och mannen svarar:
-”The Aristocrats”
Man låter en stor del av USA:s komikerelit förklara vari skämtets storhet ligger och många av dem ger sig också på att framföra sin egen version av skämtet. En komiker jämför skämtet med improvisationsjazz – ramen för skämtet är oftast likadan, men skildringen av vad mannen och hans familj gör på scenen är helt upp till komikern. Oftast leder detta till att man helt enkelt försöker toppa varandra i vidrigheter och blanda in så mycket blod, sperma, var och incest som möjligt. Att sedan få höra helylle-Bob Saget från ”Huset Fullt” sitta i fem minuter och grundligt redogöra för en incestorgie utan dess like är ju givetvis inget annat än stor humor.
Problemen som dokumentären har handlar främst om variationen. Om man stör sig på att filmer som Fredrik Lindströms ”Vuxna människor” består av ett enda skämt som är utdraget till en hel långfilm så lär man definitivt gäspa efter tjugo minuters snack om bajskaskader i ”The Aristocrats”. Den ursprungliga bra idén att låta flera av världens ledande komiker göra sin egen tolkning av ett och samma skämt faller rätt omgående när väldigt få av komikerna faktiskt utnyttjar chansen att göra något helt eget. Med väldigt få undantag faller samtliga in i samma tugg om bajs, blod, incest och sperma. De verkligt minnesvärda sekvenserna kommer faktiskt från de, alltför få, komiker som faktiskt vrider och vänder på skämtet och gör något helt nytt av det.
Klippningen är också störig. Jag hade föredragit lite mer spelrum för komikerna. Istället klipps det frenetiskt fram och tillbaka mellan olika människor. Den värdefulla studien av komikerteknik, vad allt det kan innebära i form av timing, betoning och utstrålning, går till stor del förlorad.
Några omotiverade inslag med brittiska ”superkomiker” som Eddie Izzard och Eric Idle från Monty Python känns mest inklippta för att filmarna ska kunna ståta med dessa namn på filmaffischen. De känner inte till skämtet och verkar själva en aning förvånade och oförstående till sin medverkan i filmen.
Filmen bjuder ändå på många glada skratt – en trevlig stund i biosalongen helt enkelt. Och att några människor i salongen reser sig och lämnar bion under några av de grövre monologerna gör ju det hela ännu roligare.
Men man hade ju kunnat göra så mycket mer. Slutintrycket av ”The Aristocrats” är ändå att filmmakarna är som alkisar som av misstag fått tag i en pava Château d'Yquem 1988 för suparfesten.
© Johan Hultgren
2005-10-11
Originaltitel: The Aristocrats
USA, 2005
Regi: Paul Provenza Penn Jilette
Med: Eddie Izzard, Whoopi Goldberg, Jon Stewart, Chris Rock, Steven Wright, Trey Parker, Eric Idle, Jason Alexander, Robin Williams, Andy Dick, Drew Carey
Genre: Dokumentär, Komedi
Svensk biopremiär: 2005-09-30
