Alone in the Dark (2005)

Allra sämstigast!

"Alone in the Dark" kommer alltid ha en slags topplats på mina listor. Spelet alltså. Det första, främst. Trots enkel grafik med kantiga polygoner byggdes en kuslig stämning upp med snygga kameravinklar och luriga mysterier.

Mysterielösande och kuslig stämning är ingenting man ska förvänta sig när redan ökände Uwe Boll ger sig i kast med temat. Jag säger ökände, trots att jag inte kände till mannen i fråga sedan tidigare. Efter lite IMDB-koll visade det sig nämligen att katastrof är något man tryggt kan förvänta sig av herr Boll, där hans "House of the Dead" nämns som ett talande exempel. Att han trots detta fått förtroende att ge sig i kast med denna spelklassiker har fått sorgligt komiskt (eller komiskt sorgligt) resultat.

Den övernaturligt bevandrade detektiven Carnby flydde som liten från ett barnhem där de utsatte småttingarna för hemska experiment. Bakom experimenten låg en elak man som förut arbetade för topphemliga Byrå 713, vilkas huvudfokus är den gamla försvunna indianstammen Abkani. Hur det hela hänger ihop, och exakt varför den elake mannen exempelvis bytte ut ryggraden på folk, ska man inte vänta sig att få någon större klarhet i. Som vuxen blir Carnby i alla fall inblandad i spännande fall - där detta kommer bli det allra mest spännande... eller i alla fall det konstigaste. Ett fall där hela byrå 713:s resurser av unga, hotta, svartklädda agenter kommer behövas.

Det är inte helt självklart från början att man ser en av världens sämsta filmer. Inledningen är inte väldigt mycket sämre än vilket annat lågbudgetförsök i genren som helst. Tids nog ska det dock framgå varför denna film i skrivande stund huserar på IMDB:s sämstalista.

Att se "Alone in the Dark" är lite som att se en film av Ed Wood. Det är med uppriktigt förbryllelse man följer vad som i normala fall hade varit handlingen. Man kan faktiskt inte riktigt bli sur på filmens uselhet för den är så uppenbar och det finns något avväpnande i hur regissören lyckats få ihop pengar och folk för projektet trots att han uppenbarligen inte har koll ens på de mest basala berättarreglerna.

Här kommer några funderingar kring hur filmer bör fungera men inte alltid gör:

Exposition:
Bakgrundsinformation bör portioneras ut i själva filmen på ett naturligt sätt, allra helst visuellt. Om man nödvändigtvis måste börja med en rullande text, så försök att hålla denna kort. Bortåt en minut är lite väl mycket, särskilt om det snarare känns som en kvart.

Komiskt nog lades tydligen denna text till för att testpubliken kände sig förvirrad efter visningen. Huruvida samma testpublik yttrade detta i ett bitande ironiskt tonfall för att sedan gapskrattande vackla ut ur salongen förtäljer inte historien.

Dialog:
Dialog bör lämpligen ge sken av att vara samtal människor emellan, inte konstiga ordutbyten där målet är att levera "lines". Carnby vaknar i filmens början tvärt upp på ett flygplan. Ett litet barn bredvid honom frågar om han hade en mardröm, och fortsätter utan att vänta på svaret med att leverera följande visdomsord:
"Min mamma säger att det inte finns något att vara rädd för i mörkret."
Jaså inte, lille vän? Apropå vaddå?

Men då får ju Carnby tillfälle att berätta för barnet att han har fel och det var ju det som var hela poängen.

Konsekvens:
Stämning, exempelvis, bibehålls enklast med en slags konsekvens. Inte genom att byta tonläge och tempo abrupt när som helst för en oväntad kärleksscen till tonerna av Neneh Cherry eller en supersnabbt klippt actionsekvens till hårdrockstoner där man faktiskt tror att det blivit något tekniskt fel på skivan eller filmen. Den instrumentala musiken har det för övrigt krävts en kvartett av kompositörer för att skapa, där tre stycken är långfilmsdebutanter inom facket.

Med konsekvens menas att en karaktär i en stressad situation helst inte bör lyfta en pistol och hantera den som ett proffs om ingenting i handlingen förut antytt att hon har erfarenhet av handeldvapen - eller ingår pistolskytte i utbildningen för museianställda nu för tiden i USA? Kanske inte helt osannolikt, nu när jag tänker efter...

Historia:
Att redan från början bestämma sig för vilken historia man vill berätta skadar aldrig. Att anta att en viss sorts scener hör till genren och peta in dem lite pliktskyldigt leder sällan till engagemang. Att plötsligt låta filmen bli en usel kopia på "Starship Troopers" tillför inte heller så mycket, förutom ytterligare goda skratt.

Framför allt är det nog inte så dumt att faktiskt ha en historia. Manuset här kan mycket ha tillkommit genom att en textfil fragmenterats ett par gånger på väg mellan olika datorer. Ett par scener, för sig själva, har nästan potential att fungera - men inte tillsammans med de andra.

Det här är bara några få exempel. Uwe Boll och hans anhang gör konsekvent allting fel och resultatet får McTiernans remake på "Rollerball" att kännas välskriven och kompetent berättad.

De effekter som filmen vilar så tungt på är förstås även de undermåliga, för övrigt.

Men hur går det för skådespelarna då? Dessa arma stackare om vilkas skäl att vara med man spinner fantasifulla teorier för att fördriva tiden medans filmen rullar...

Ja, Christian Slater lyckas nästan ta sig därifrån osolkad, genom att spela nollställt och inte ta några risker. Hans rock är rätt cool, också. Tara Reid (vars karaktär i teorin framstår som hyperintelligent bara hon sätter upp håret i en hästsvans och får på sig ett par glasögon) lyckas dock göra riktigt dåligt ifrån sig med jämna mellanrum trots att hon oftast bara finns med för att säga "it's Abkani" om allting de ser. Stephen Dorff, slutligen, hade kanske bara framstått som lite spännig om det inte var för ett konstigt raseriutbrott mot slutet. Skuldbördan för att filmen är som den är kan dock inte läggas särskilt tungt på dem, utan på regissören och de tre manusförfattarna.

Filmens kanske allra, allra, allra största fel är dock följande: ingen blir ensam i mörkret.

Vad ska man då göra med en sådan här film? Man ska förstås se den så fort man kan! På DVD alltså, eftersom en svensk biopremiär låter som ett sensationellt osannolikt öde. Så har du också turen att känna någon som intet ont anande köpt eländet bör du redan nu rusa till denne med lånartiggarmössan i hand!

© Anders Lindahl
2005-09-09

Originaltitel: Alone in the Dark
Tyskland / Kanada / USA, 2005
Regi: Uwe Boll
Med: Christian Slater, Tara Reid, Stephen Dorff m fl

Genre: Action, Skräck
Teman: Baserad på ett spel

Relaterat ur russinbloggen
2001-10-04: Alone in the Dark blir film

Ingår i följande teman

Sök