Cyrano de Bergerac (1990)

Depardieus största stund och näsa?

4 russin

Anfall är bästa försvar, det är Cyranos paroll. Om någon ens sneglar på hans ovanligt väl tilltagna näsa så lever denne farligt, ja riskerar faktiskt att snittas av gascognarens värja - men först efter att ha besegrats grundligt i konsten att medelst dräpande formuleringar tillintetgöra sin fiende. Den stornäste soldaten är en riktig poet, minsann!

Någon parfymerad peruksnobb är han dock inte. Cyrano är nästan en arbetarklasshjälte, åtminstone i den här filmatiseringen av Edmond Rostands berömda pjäs, som står stadigt med båda fötterna på jorden och vägrar fjäska för någon. Principfast som få, alltså, men samtidigt med en obetvinglig fåfänga vad gäller fäktandet och skaldandet som får honom att ständigt provocera sin omgivning och utsätta sig för livsfara.

Cyrano, en renässansman, tillika orädd och skicklig soldat borde väl kunna vara ett gott kap för vackra Roxane. Men självmedveten, stolt och rädd för åtlöje håller han inne med sina känslor. Hennes blickar faller istället på Christian, nyanländ pojkbandssnygg sprätt i Cyranos kompani. Denne saknar dock talets gåva, utöver de mest banala fraserna, och Roxane som har något av en ordfetish vill lindas in i väl valda fraser likväl som drunka i någons ögon.

Kanske för att snuva den förhatliga De Guiche (en tredje intressent!) på chansen att äkta Roxane, hjälper Cyrano Christian med brev och ordval och ett bedrägeri som ska tära hårt på hans känslor men samtidigt ge honom ett utlopp för dem tar sin början.

En berättelse med en färgstark huvudperson som man kan tro på har vunnit mycket. Om karaktären dessutom spelas väl så är halva slaget vunnet, törs jag påstå. "Cyrano de Bergerac" känns gedigen i miljöerna och rätt påkostad. Den senare delen av filmen bjuder också på en del strid och larm, om än kanske inte med masscener i Spartacusklass. Ledmotivet av Jean-Claude Peti är förresten både pampigt och vackert. Men det är Gerard de Depardieu som bär filmen. Anne Brochet i rollen som Roxane lyckas inte riktigt övertyga som kvinnan alla män vill ha. Hon har inte den lyskraften och karisman, och de nästan komiska känslosvall rollen kräver (som när hon, läsandes ett brev, formligen svimmar av ordkonsten) känns lite stelt framställda. Vincent Perez fungerar som Christian men uträttar inga stordåd (vilket han kanske omöjligt kan göra, med tanke på att det är den snygga mediokriteten han ska gestalta). Det är alltså Gerards film. Med liv och lust och en imponerande förmåga att rabbla de komplexa harangerna utan att staka sig på orden hanterar han både komiken och tragiken finfint, ibland nästan briljant.

Segern är alltså vunnen, så resten av det som är bra med filmen är mer att betrakta som en bonus. Och det finns en hel del. Komiken tangerar stundtals gränsen till buskis, men håller sig på rätt köl och en hel del formuleringar är faktiskt riktigt snitsiga. Skälen till skuggspelet och ränksmidandet känns begripliga, och under omständigheterna är framgången med lurendrejeriet relativt trovärdig. För egen del, utan att för den delen spoliera filmen, måste jag också konstatera att det ganska långdragna slutet fungerar bra.

Men sedan får vi inte glömma det viktigaste: filmen har helt enkelt panache!

© Anders Lindahl
2005-09-05

Tack till Atlantic Film för recensionskopia

DVD / Blu-ray

Bildkvaliteten på Atlantic-utgåvan är faktiskt inte den bästa. Jag kan köpa att det inte är 16:9 utan en widescreen (ja, halvwide) på 4:3-bild, men släpigheten i bilden är stundtals rätt störande, särskilt i de mörka partierna.

Textningen, säkerligen baserad på någon ambitiös översättning av pjäsen, gör dock de konstfärdiga formuleringarna osannolik rättvisa.
Originaltitel: Cyrano de Bergerac
Frankrike, 1990
Regi: Jean-Paul Rappeneau
Med: Gérard Depardieu, Anne Brochet, Vincent Perez, Jacques Weber

Genre: Drama, Romantik





     

Dela |