From Dusk Till Dawn (1996)
Från Dusk till Dawn of the Dead
Av de två filmer som utgör "From Dusk till Dawn" så känns den ena som om den är på väg någonstans, medan den andra nöjer sig med att stanna kvar och supa. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: halva "From Dusk till Dawn" känns lite farlig men resten är, trots det sprutande blodet, harmlös.
Det är synd, för mötet mellan Robert Rodriquez och Quentin Tarantino (andra mötet, om man räknar Tarantinos lilla roll i "Desperado", tredje mötet om man räknar deras respektive insatser i "Four Rooms") kunde ha blivit riktigt intressant. Men kanske hade de för kul ihop? Filmskapare ska inte ha för kul, om de inte heter Sam Raimi! Då kan det bli som här.
Seth (Clooney) och hans bror Gecko (Tarantino) är på flykt undan rättvisan i den amerikanska södern och söker sig givetvis mot regissörens hemland Mexiko. Som transport väljer de en husbil som rattas av Harvey Keitel, här spelandes en präst som förlorat sin tro. Av hans två barn spelas det ena av Juliette Lewis, som ju på den tiden gav extra liv åt var och varannan film.
Det här var också Clooneys steg till vita duken från succérollen i "E.R.". Nu är vi vana vid att se honom i långfilmer, men då var det ett ganska djärvt och faktiskt inspirerat skådisval. Han är riktigt stabil i rollen som cool skurk, vars rubbade kollega och brorsa måste höra till Tarantinos få försök att agera som kan tas på allvar. "Richie" är ganska sjuk i huvudet, men också rätt hjälplös utan storebror. Och Seth skäller visserligen ut honom om han mördar eller våldtar i onödan, men skyddar honom ändå lojalt - inte minst från sig själv. Den tickande och ofta otroligt irriterande bomben förmår nämligen inte hålla käftens ens om hans frihet hänger på det.
I färden mot gränsen och över den finns det en tät stämning och ett lyckat porträtt av två mer eller mindre svinaktiga personer som man följer med motvillig fascination och något enstaka garv. I den sorgkantade och lite spända relationen mellan prästen och hans barn finns det ett allvar som resten av filmen verkar lite förlägen över. Rodriguez bildsinne gör sig ofta påmint, men sällan med några skrytsamma fyrverkerier. Det känns som en film!
Resten är sebart, om man inte har något bättre för sig. Väl i Mexiko ändrar Tarantinos manus nämligen stil totalt. En del hurrar. Själv tycker jag det är synd. Kanske kunde man kalla det modigt att göra en så'n u-sväng, men det känns mer som om Tarantino fegar ur. Det farliga hos huvudpersonerna försvinner i skuggan av större fara, och framför allt Seths potential till att göra åtminstone lite gott visar sig. Hot utifrån förenar, som så ofta på vita duken, men vem bryr sig i det här fallet?
Redan när de anländer till baren the Titty Twister i den mexikanska öknen ändras tonen - en bra stund innan det övernaturliga visat tänderna. Denna bar, som ska föreställa stygg och farlig, ser charmerande välstädad ut om man tittar efter i hörnen. De "syndiga flickor" som dansar i lokalen är modellsnygga och skyler propert de hemligaste bitarna. Allt känns plötsligt väldigt tillgjort.
Det är fortfarande kul en stund, som när Salma Hayek trippar ut med en orm på sig och inte så mycket mer, eller när Seth är grymt sugen på att slå någon på käften men Keitel lugnar honom med några kloka ord. Men när den stora överraskningen kommer, så flyr samtidigt i panik alla ansatser till att göra något slags film. Roadmovien blir nu en splatterfest, och kanske därför att den genre vi nu hoppar in i förväntas ses med lite okritiska ögon så släpper Tarantino alla krav på sig själv. Löjligt snabbt greppar folk situationen, logiken kommer och går. Men en bra skräckfilm, om det nu är vad de ville göra, följer sina egna regler om än inte verklighetens.
Jag har egentligen inte något emot att filmer gör tvära vändningar och ger sig ut i oväntade territorier, och splatter kan verkligen vara helfestligt, kolla bara på Peter Jacksons och Sam Raimis gamla filmer. Det har säkert Rodriquez och Tarantino också gjort. Och försökt vara lika galna. Här är problemet: de lyckas inte. De spelar ett spel de inte behärskar och har säkert kul nere på planen - men det blir ingen lysande tittarsport. Den brutala humorn är inte sådär väldigt påhittig, de små försöken till fortsatt allvar bara patetiska - som när Seth ska hetsa prästen till att bli en "mean mother-hm-hm servant of God".
Och alla de där sakerna som är dåliga med dåliga skräckfilmer, de är dåliga här med. Varför förvandlas Williamson omedelbart till vampyr medan Keitel beräknar att han har en timme på sig efter bettet? Varför envisas Seth med att skjuta dem? Är han plötsligt dum i huvudet? Varför räcker en tugga i armen för att förvandla offret till vampyr? Detta är kanske, likt Tom Savinis besök, en hyllning till Romeros zombierullar, men från Dusk till Dawn of the Dead är steget ganska långt. Att vampyrerna själva ser ut som de gör beror kanske på att Tarantino sett den bleka fladdermusinkarnationen av Dracula i Coppolas filmaterisering.
Kultiga favoriter har inte bara cameos i "From Dusk till Dawn", de har hela roller. I makeup-meistern Tom Savinis fall fungerar det okej, men blaxploitationstjärnan Fred Williamson funkar inte alls - eller så är det materialet som inte tillåter honom. Hans monolog om mörka dåd i Vietnam har över huvud taget ingenting här att göra, helt frånsett att han inte framför den särskilt bra.
Jag borde gilla det här mer. Precis som jag borde gilla "Kill Bill" mer. Tarantinos favoritgenrer verkar ungefärligen vara mina, och när en så pass begåvad kille mixar dem så är det ju upplagt för total filmglädje. Men det blir i båda fallen halvdana hopkok, utan tillräckligt med vare sig hjärta, hjärna eller cojones. Visst är det lite småkul, men om du har tid tycker jag att du istället ska se "Desperado" följt av "Braindead" och "Evil Dead II".
© Anders Lindahl
2005-08-29
Originaltitel: From Dusk Till Dawn
USA, 1996
Regi: Robert Rodriguez
Med: George Clooney, Quentin Tarantino, Harvey Keitel, Juliette Lewis, Ernest Liu, Cheech Marin, Tom Savini, Fred Williamson, m fl
Genre: Action, Komedi, Skräck
Teman: Vampyrer
Ingår i följande teman
