The Statement (2003)
Konventionellt om krigsförbrytare
Norman Jewison börjar närma sig de 80, still going... men inte lika stark som exempelvis 1967 när han gjorde "I nattens hetta” med Sidney Poitier. Han tillhör väl ungefär samma generation som, säg, Sidney Lumet, en annan produktiv herre som också passerat zenit, men är värd respekt för han att fortfarande inte lagt hatten på hyllan helt och hållet. Eller har han det nu till slut? Stickspår. Men vi kan ju alltid dra in Ingmar Bergman i debatten också. Eller koncentrera oss på ”The Statement", en robust men lite livlös och politisk thriller, programmerad efter en mall som är väl använd. Filmen lutar sig tungt mot Michael Caine för att skapa engagemang, när han ger Pierre Brossard ett ansikte.
Brossard presenteras i prologen som en krigsförbrytare. I sin ungdom var han officer under Vichy-regeringen i det ockuperade Frankrike och utmärkte sig genom att nitiskt följa order om att avrätta en grupp franska judar. På något sätt undkom han rättvisan och sedan dess har han varit på flykt i drygt 40 år när filmen flyttar framåt. På en liten landsväg undviker han genom list och upparbetad instinkt ett attentatsförsök. Samtidigt som någon är ute efter hans liv (av mindre självklara orsaker än man kan förledas tro) så vill rättvisan ha tag i honom, i anslutning till en ny kampanj mot dem som en gång förbrutit sig mot mänskligheten.
Brossard ber dagligen om Guds nåd. Han är en konservativ katolik som kämpar med sitt samvete men inte vill överlämna sig åt lagen. Och är han den mest skyldige i den här filmen? Vi får under vägen veta en del om katolska kyrkan, om vi inte redan hade på känn att den inte är så enhetlig som den kan verka utifrån. Det finns flera ordnar och halvhemliga sammanslutningar som bara delvis följer påvens påbud och kardinalernas kanon.
”The Statement" är två timmars konventionellt kriminaldrama med en politisk undertext. Den kunde, rent stilistiskt, varit inspelad på 1970- eller 80-talet lika väl som 2003. Den tar plats i Frankrike, men alla talar engelska medan tidningsrubrikerna är på franska. Skådespelarna är främst brittiska. Caine får sällskap av bland andra Tilda Swinton, ofta sedd i androgyna roller som i ”Orlando” eller senast i ”Constantine". Hon är domaren på jakt efter Brossard, i samarbete med en väluppfostrad militärofficer (Jeremy Northam). I mindre men betydelsefulla biroller syns bland annat Ciarán Hinds och Colin Salmon (båda med tidiga meriter från olika omgångar av TV-deckaren "I mördarens spår"). Och så dyker Charlotte Rampling upp utan förvarning. Samtliga är ganska väl instuvade på strategiska platser i storyn, men liksom när det gäller allt annat i filmen är ingen som direkt gör något utanpå den förväntade. Samtidigt är det heller ingen som faller helt ur ramen.
Det här en film som anbefalls åt dem som lockas av konceptet, men inte kräver att ständigt chockas av händelseutvecklingen. Det bygger på en bok av Brian Moore, en författare jag aldrig synat närmare men som tycks ha flera trogna fans. Det är svårt att skriva något extremt spirituellt om en film som håller sig så stadigt i mitten av vägbanan. Den har fått en hel del stryk av kritiker tidigare, medan jag själv hålls tillräckligt engagerad för att kalla den lovvärd - men utan riktig lyster.
Det påminner en aning om en fransk thriller (med franska skådespelare, som talar franska!) som kom ut någon gång i mitten av 1990-talet, med den korta och kärnfulla titeln "K”. Temat var snarlikt och introduktionen hade flera gemensamma nämnare. Norman Jewison verkar annars sikta på någonting i linje med ”Schakalen" (originalet, givetvis) men utan att framkalla samma nervpärs. För det hade krävts en mer intravenös dos av internalisering, där vi inte bara kan beundra skickliga rollprestationer utan se personer som själva ger intryck av att tro att de är vad de gestaltar.
© Johan Lindahl
2005-10-05
Originaltitel: The Statement
Kanada/Frankrike/Storbritannien, 2003
Regi: Norman Jewison
Med: Michael Caine, Tilda Swinton, Jeremy Northam, Ciarán Hinds, Alan Bates, John Neville
Genre: Drama, Thriller
