Hotel (2004)
Minimalistisk nästanskräck
"The Shining" möter "Nattvakten" men skräcken uteblir när Jessica Haussner regisserar sin andra långfilm. Budgeten är stram, berättandet likaså. Hur mycket det senare är beroende av det förra kan jag förstås inte svara på - men gissningsvis en hel del.
Vantrivsel är inte en känsla som fått ge namn åt en egen genre, men detta snarare än skräck är den mest framträdande känslan i filmen. De inskränkta, buttra, gråblaskiga människor som bebor och jobbar på hotell Waldhaus står inte stackarna i "Giliap" efter i förmåga att göra tittaren nedslagen. Inte ett vänligt ord till övers har de för nyanställda Irene och bakgrunden till hennes föregångares försvinnande är de föga meddelsamma om. Mer info delas ut lite pö om pö i ytterligt små portioner, men här är inte avsikten att ge dig en god chans att i slutändan förstå vad som hänt. Slutet är dock logiskt, åtminstone stämningsmässigt.
Kanske som en gratiseffekt av pengabristen lyckas filmen också förmedla en viss klaustrofobi. Nattsvart mörker bortom upplysta granar, en mörk grotta och världens mest deprimerande discodansgolv (filmat ur kanske två vinklar) är de miljöer vi ser utöver hotellet - vilket vi för övrigt inte heller blir sådär jättebekanta med rent planlösningsmässigt.
Lite elakt skulle man kunna säga att Haussner lyckas med allt eftersom hon inte försöker göra någonting över huvud taget, utöver att bygga en viss känsla av hot och undergång. Det kan knappast finnas någon ambition att skapa sympati för huvudpersonen - isåfall hade väl Irene begåvats med åtminstone ett halvt uns personlighet. Franziska Weiss dämpade spel är säkerligen ingen slump, men det kräver en förmåga att subtilt förmedla känslor som hon tyvärr inte besitter. I den mån det bakas in gåtor att lösa i filmen så är dessa så enkla att de inte gör skäl för namnet eller ledtrådarna så otillräckliga att man inte kan lösa dem.
Vad är poängen med filmen? Gissningsvis är det att man ska undra vad som hände och varför. Frågan är bara hur om man idds.
Jag har en dunkel misstanke som jag vill dela med mig av: vare sig hon skulle medge det eller inte så sneglar Haussner i sitt arbete frenetiskt mot skräckfilmare i alla skolor, från Argento till Myrick/Sanchez, men vill att hennes egen film i sin blodfattighet ska framstå som "bättre" (läs Psykologisk) skräck. Gissningsvis är Lynch en husgud, men förståelsen i hans arbetssätt är inte total. Det känns som festivalskräck, gjord i förvissningen att några kritiker per automatik kommer förklara att det här är otäckt eftersom det inte händer så mycket på ytan - trygg i denna förvissning eftersom det är vad som händer varje gång en sådan här "unik" lågmäld "skräckfilm" kommer ut. Det ord som kommer närmast när jag själv försöker sammanfatta filmen är otillräcklig. Och kanske rent av lite feg.
Men, vänta, utbrister du månde? Två hela russin? Jo, för det är konsekvent, och Haussner begår lika få klavertramp som underverk. Jag tycker inte att det är så väldigt intressant men respekterar ändå försöket.
© Anders Lindahl
2005-07-31
Originaltitel: Hotel
Österrike / Tyskland, 2004
Regi: Jessica Hausner
Med: Franziska Weiss, Birgit Minichmayr, Marlene Streeruwitz, Rosa Waissnix
Genre: Skräck, Thriller
