Phenomena (1985)
En soppa med alldeles för många ingredienser
"Phenomena" (vars nedklippta USA-release är känd under den lite mer passande titeln "Creepers") är verkligen inte det bästa exemplet på Dario Argentos storhet, men den är intressant på några vis. Främst bland dessa vis, sett med dagens ögon, är nog valet av skådespelerska till huvudrollen.
Någon jättetalang utöver brådmogen snygghet tillåter inte Argento den blott 15-åriga Jennifer Connelly att uppvisa, men begåvningen har hon svårt att dölja helt även i ett så här vimsigt sammanhang. Hennes karaktär och namne, amerikanskan Jennifer Corvino, ska liksom Jessica Harper i "Suspiria" bo på internatskola, denna belägen i Schweiz. Redan första natten visar hon sin benägenhet att gå i sömnen, något som ska ge upphov till ett par otäcka scener. Hennes andra framträdande egenskap är en fallenhet för att komma bra överens med insekter. "Phenomena" har några teman till, men de övriga är ganska självklara i en Argento-film. För självklara, faktiskt.
Ungefär som Iron Maiden på sina senare skivor låter som ett annat band som försöker låta som Maiden, så känns Argento här som en lite tafatt efterapare av sig själv. Inled med ung flicka i fara (som inte klarar sig), fortsätt med annan ung flicka i fara (med bättre chans att klara sig eftersom hon är huvudperson). Chockera å det grövsta med brutala mord, likdelar och äckliga maskar. Bitarna finns här, men de känns pliktskyldigt ihoppusslade. Regin är ibland mer än lovligt loj, dialogen inte sällan på skolpjäsnivå, ljussättningen oftare Mats Helge-lik än Suspiria-snygg. Tvära kast i musikval och stämning gör sitt till för att du som tittare ska le lite förbryllat ganska så ofta.
En mördare (kanske en psykopat!) härjar i trakten, en gammal rullstolsburen professor (spelad av Donald Pleasence) blir lejd av polisen för att hjälpa till (inte med att härja i trakten, utan med att lösa fallet), en hemsk varelse är instängd någonstans, en snäll apa agerar sidekick, en vind från bergen sägs kunna göra folk galna, några gamla hårdrockslåtar (av bland andra nyss nämnda Iron Maiden) har köpts på rea, en voice-over dyker plötsligt upp ur ingenstans till tittarens ofrivilliga munterhet för att lika snabbt försvinna igen. Argento blandar för många ingredienser nästan på måfå som en berusad kock och resultatet är föga välsmakande. Men det lurar några starka pepparkorn av hyfsat lyckad skräck mitt i smeten.
"Phenomena" är dålig, men den har något slags brutal charm. Ett par, tre scener fungerar rätt bra. Inledningen har en del stämning, med vinden i granarna, den fina alpbakgrunden och den sorts Goblinesqua musik som borde använts i hela filmen. Donald Pleasence sköter sig fint och räddar ett par scener med sitt trygga spel. Slutligen har jag alltid tyckt att en scen mot slutet med en mycket oväntad halshuggning är väldigt kul. Ja, det är alltså en film som misslyckas så kapitalt med att väcka verkliga känslor att den plötsliga förlusten av ett huvud kan kännas riktigt underhållande. Strax innan har splatterfantasten fått sitt lystmöte i en scen med extrema "Poltergeist"-influenser och stiftat bekantskap med ännu en ny karaktär i en scen med extrema "Rösten från andra sidan"-vibbar. Strax efter svingas mordiskt en rakkniv i de mest oväntade av händer. Kort sagt, det händer alldeles för mycket i den här filmen. Det kanske låter som något positivt, men det är det inte.
Att det blir så mycket som två russin till denna osmakliga soppa ska ses mot bakgrunden av att Argento är Argento. De flesta regissörer hade gjort något bättre av de här ingredienserna, men resultatet hade förmodligen fortfarande varit skräp och bra mycket tråkigare.
© Anders Lindahl
2005-07-26
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Phenomena
Italien, 1985
Regi: Dario Argento
Med: Jennifer Connelly, Donald Pleasence, Daria Nicolodi, Patrick Bauchau, Dalila Di Lazzaro
Genre: Skräck, Thriller
