King Kong (1933)

Världens åttonde underverk?

Demonregissören Denham har inte lätt att hitta en skådespelerska till sin nya film. Inte så konstigt, eftersom han är ytterst förtegen kring detaljerna. En stor resa över havet, mycket ammunition, en stor besättning - det är ryktena som går. Inte ens fattiga Ann Darrow (Fay Wray) antar erbjudandet direkt när Denham desperat springer ut på stan för att "hitta sig en söt flicka". Men när han försäkrat henne om att det inte är någon "funny business" (och tittaren insett att folk inte var så otroligt aningslösa på 30-talet som man kunde tro) så tar hon ändå chansen.

Robuste hjältetypen Jack fattar under resan tycke för damen, men döljer det bakom en hård yta bakom vilken man anar ömma beskyddarinstinkter. Utan att ha alla fakta på hand är han oroad för vad som ska hända storstadsblondinen. Med rätta, ska det visa sig. Regissör Denham tvekar inte att försätta andra i livsfara. Vad som räddar honom från att bli en simpel nästanskurk är att han inte själv gömmer sig undan hoten. Längst fram i ledet förhandlar han via tolk med den infödingsstam de möter när de slutligen hittar den hemliga ön i dimman. Han har sin vision och som den värsta Fitzcarraldo ger han sig djärvt ut i det okända för att förverkliga den.

Nära stranden löper en hög mur. Inte hög nog, kan man tycka, när man inser vad den är tänkt att hålla instängd. Men de lokala invånarna använder sig ju även av offer för att blidka herr Kong. Det är mitt i förberedelsena för ett sådant som våra vänner anländer till platsen. Döm om ingens förvåning när blonda bruden raskt anses vara en betydligt mer imponerande present än den stackars tjej de ursprungligen tänkt att ge till den än så länge osedda besten...

Stopp och belägg? Onödigt med så mycket handlingsbeskriving, kanske? Alla kan väl storyn i "King Kong"? Eller...

Själv måste jag erkänna att bara några ögonblicksbilder fanns kvar i minnet sedan jag såg den på TV för vad som känns som en evighet sedan. Jag mindes slutet ganska väl, men kan inte påstå att jag som liten tyckte det hela var särskilt speciellt. Redan då kändes effekterna ohjälpligt föråldrade och den filmteori som kunde få mig att uppskatta dem var av mig ännu oläst.

Men åsikter, framför allt de man hade som liten, är väl till för att ifrågasättas? Framför allt var det en nyfikenhet på vad Peter Jackson tycker är så fantastiskt med filmen som fick mig att ge denna superklassiker ny chans. Jag hade faktiskt lite svårt att se hur detta kan locka lika mycket som Tolkiens epos. Jättestora apor känns helt enkelt lite löjliga. Dinosaurier känns farligare ju större de är, så även spindlar. Apor blir väl bara större.

Tja, för det första så finns det faktiskt dinosaurier i filmen också. De, liksom herr Kong får liv med tekniker man nu nämner i ett lite nostalgiskt tonfall. Här finputsades och kombinerades stop motion och rear projection på smarta sätt till något som lät i alla fall den tidens publik tro på vad de såg (tillräckligt för att svimma i biografen i vissa fall, sägs det). För den som behärskar konsten att "frivilligt låta bli att tvivla" väntar faktiskt även nu en högtidsstund. En ganska brutal sådan.

Extra tydligt blir detta under den synnerligen grymma och actionspäckade sekvens som följer när öinvånarna gett bort fröken Darrow till Kong och filmteamet ger sig ut i djungeln för att rädda henne. Att rädda henne är åtminstone huvudambitionen för Jack, som kvällen innan, lite grabbigt sådär, medgivit att han älskar henne. "You're not women". förklarar han sig, apropå en tidigare kommentar om att han avskyr kvinnor.

Ute i djungeln lurar inte bara en jätteapa utan dinosaurier och andra odjur - som mest uppfattas som faror snarare än fantastiska fauna-upptäckter. Dödssiffran skjuter här i höjden när den spontant sammansatta insatsstyrkan möter både en arg brontosaurus på en dimmig sjö (var inte de vegetarianer?) och en ännu argare Kong som avverkar de flesta kvarvarande på ett ganska påhittigt vis.

Mindre brutalt blir det knappast när Kong, berövad sin blonda brud, kommer till den lilla byn vid stranden och raserar den på värsta Godzilla-vis, med pauser för människosnacks eller bara ihjälstampande på pin kiv av skrikande bybor. Och då har han inte ens kommit till New York.

De logistiska problemen löses utanför bild när Kong kommer till storstan, men om Fitzcarraldo och hans gäng kunde släpa en ångbåt över ett berg kan väl ett filmteam få med sig en gigantisk gorilla över havet och in i city. Hur som helst presenteras snart "Carl Denham's giant monster" inför en intet ont anande publik. Resten är filmhistoria - i ännu högre grad än resten brukar vara när man skriver så.

Det borde också nämnas att dialogen är rappare och mer nyanserad än man kanske väntar sig av en film som är mest känd för en jättestor apa som sedermera kommer klättra uppför Empire State Building i filmhistoriens mest berömda stop-motion-sekvens.

"This is more in the nature of a personal appearance", berättar publikvärden innan visningen för en besviken primadonna när hon klagar över att hon sitter för nära duken.

Fay Wray, som här med rätta fick epitetet skrikdrottningen, är så sexig hon bara fick vara i den tidens filmklimat, inte minst efter att ha ramlat ner i vattnet. Att Kong fattar tycker för henne, trots det eviga skrikandet, är alltså kanske inte så konstigt - ej heller att han riskerar sitt liv i kamp mot en tyrannosaurus för att rädda henne. För många tittare är just odjurets kärlek till skönheten filmens hjärta, och med slutrepliken i åtanke är det förstås inte särskilt underligt. Men när man sett jätteapan nonchalant släppa en nyvaken och skräckslagen kvinna till sin säkra död efter att ha förvissat sig om att hon inte är hans käresta så är det inte självklart att man gillar honom. I den mån man känner något alls, förstås. Det behöver man faktiskt inte. Med sina klassiska effekter och sin galna energi är "King Kong" en synnerligen underhållande lektion i forna tiders filmskapande och måste förstås ses även av det enkla skälet att man annars missar ungefär var tredje filmreferens som senare verk innehåller.

Kanske är det också undertemat som lockat Jackson: det om Hollywood och om västerländska ytliga människor som klampar in i andras världar utan hänsyn och tillbörlig respekt. Med en smärre mental manöver kan man faktiskt hitta "King Kong"-vibbar i exempelvis "Cannibal Holocaust". Både i satirens form och lite på allvar är "King Kong" i viss mån en känga åt en desperat underhållningsbransch - som knappast är mindre desperat nu än då.

Kort och gott är jag inte längre oförstående till Jacksons iver att göra en ny "King Kong". Huruvida den blir bra är förstås en annan sak - även om oddsen talar för det. Originalet är i alla fall på sitt vis fortfarande riktigt sevärt.

© Anders Lindahl
2005-07-05

---

DVD / Blu-ray

Universals 60-årsjubileumsutgåva är inte direkt fullmatad, men intervjubaserade dokumentären "It was beauty killed the beast" är en skön tillbakablick i grånade gubbars sällskap, med inhopp från beundrare som filmmusikern Jerry Goldsmith och effektmästaren Richard Edlund (i världens kanske fulaste slips).

---

Originaltitel: King Kong
USA, 1933
Regi: Merian C. Cooper Ernest B. Schoedsack
Med: Fay Wray, Robert Armstrong, Bruce Cabot, Frank Reicher, m fl

Genre: Action, Äventyr, Skräck
Teman: Dinosaurier Djur som bråkar Livet i djungeln

Relaterat: King Kong (2005)

Ingår i följande teman

Sök