Dark City (1998)
Mörkt och fascinerande
Jämför denna enkla synopsis med en inte helt okänd techno-action-rulle: Mänskligheten lever i en låtsasvärld skapad av en teknologiskt mer utvecklad ras. Verkligheten kan förändras i ett slag, men vi anpassar oss ovetande, omedvetna om att något särskilt ens inträffat. Det finns dock En Särskild Kille, en människa med förmågan att påverka verkligheten lika obehindrat som våra okända härskare.
Alla har sett "Matrix". Inte lika många såg Dark City, som kom ut nästan ett år tidigare och har vissa påfallande likheter. Även här bjuds vi på en paranoifierande alternativ syn på vad vi kallar verkligheten, men om "Matrix" är klädd i en James Cameronesque kostym (med Sam Raimi-skor och John Woo-keps) får bilderna i Dark City mig snarare att tänka på Jeunet och Caro, främst "De förlorade barnens stad". Även om jag kanske skulle kalla "Matrix" en mer lyckad film, finns det mycket att uppskatta i denna lägre budgeterade mörka saga, och då tänker jag inte bara på Jennifer Connelly. Alex Proyas, mest känd för "The Crow", har regisserat och skrivit manus och det känns som en film han brunnit för att göra. En udda historia, rik på atmosfär och stämning. Han berättar historien snyggt, placerar ut mystiska pusselbitar som fascinerar i sig och sakta bildar en större helhet. Inledningen är suggestiv och förbryllande på ett sätt som gör en fascinerad och nyfiken, snarare än bara förvirrad, och insikten om Hur Allting Ligger Till smyger sig gradvis på, inte i "Matrix" chockartade form.
Ytligt sett är väl detta en surrealistisk science fiction-film, men man frestas att kalla den film noir. Rent bokstavligt rör sig filmen genom ett evigt nattmörker, och kläder och miljöer för tankarna till det mysiga 40-talet. Här finns också den angenämnt hotfulla känsla av att komma allt närmare svaret på ett Mysterium som kännetecknar gamla deckare.
Proyas har inte haft tillgång till samma imponerande effektmaskineri som bröderna Wachowski, men "Dark City" håller som historia, och även när effekterna inte riktigt räcker till kan man ändå uppskatta tanken bakom. Alltså ungefär tvärtom mot vad som är fallet med exempelvis "Godzilla". Det är spännande bilder Proyas målar, som stannar på näthinnan i en smått retuscherad form: utan de eventuella tekniska bristerna, som en ren, god idé. Det är ju precis så det ska vara.
En fascinerande film som med fördel ses flera gånger.
© Anders Lindahl2000-04-12