Hamlet (1948)
Strålande Olivier i teatralisk Hamlet
Tag en av William Shakespeares främsta tragedier och låt den bearbetas för filmen av en av de förnämligaste Shakespeareaktörerna i världen, vilken sedan med lysande resultat regisserar sig själv i huvudrollen av dramat. Nej, den här gången pratar vi faktiskt inte om en viss Kenneth Branagh utan om hans föregångare Laurence Olivier (1907-1989).
Pjäsen känner ni förstås till. Hamlet, prins av Danmark, har mist sin fader och är upprörd över att drottningen så snart därefter gifter om sig med den tidigare kungens bror. Än mer bestört blir han när han, av sin faders spöke, får veta att fadern blev mördad av brodern. Hamlet hamnar i en svår sits där han dels drivs av av begär att hämnas sin far och dels vill göra slut på sina egna plågor genom att ta sitt liv. För att vinna tid, och för att inte bli mördad innan han hunnit hämnas, låtsas han ha blivit galen.
Laurence Olivier anses av många vara den främsta Shakespearetolkare som levt i modern tid. Om det stämmer eller ej kan jag inte svara på, men hans förmåga att på ett naturligt sätt framföra Hamlets mer komplicerade dia- och monologer är i alla fall knappast något bevis på motsatsen. Hamlets livsleda och själsliga kval känns verkliga och nära i Oliviers tolkning. Som sig bör bär huvudpersonen upp hela denna film, som i övrigt ibland känns överdrivet teatralisk, och gör den mer än sevärd.
I en filmatisering där man väl känner till handlingen brukar just denna inte vara så spännande. Istället får man finna sin njutning i de fantastiska replikerna framförda på välklingande brittiska. I denna "Hamlet" kommer jag dock på mig själv att tycka vissa scener är riktigt spännande, trots att jag alltså vet vad som komma skall. En riktigt nervig scen, så även i Shakespeares originalpjäs, är pjäsen som framförs i pjäsen. Hamlet låter några skådespelare sätta upp en pjäs om hur en kung giftmördas och hur mördaren sedan gifter sig med kungens änka, alltså precis vad som hänt på riktigt. Hans avsikt är att iaktta kungens reaktion på pjäsen och denna låter inte vänta på sig. Denna täta scen där fokus flyttas från pjäsen i pjäsen till kungens reaktion är minst sagt lysande.
Hamlets "Att vara"-monolog är även den strålande genomförd högst upp i Helsingörs fästning där Hamlet vacklar mellan att leva och att kasta sig ner i det kalla havet nedanför. Denna monolog som så slentrianmässigt har massakrerats ett otal gånger i andra sammanhang känns här återigen äkta och naturlig när den kommer från Olivier.
Jag kan inte med gott samvete säga att detta är den bästa Hamletfilmatiseringen för en modern publik. Rent filmiskt tillhör den en svunnen tid och ett svunnet manér. Den är också alltför tätt sammankopplad med scenkonsten för att kännas helt smidig idag. Om du däremot får möjlighet att se denna film tycker jag att du ska ta vara på det tillfället eftersom Laurence Olivier är strålande som Hamlet.
Fyra eller fem russin är nu frågan. Fyra starka får det bli.
-----
Trivia 1:
Branagh följer i Oliviers fotspår även när det gäller långfilmsdebut, vilket för de båda skådespelarna var Shakespeares "Henry V", Oliviers kom 1944 och Branaghs fyrtiofem år därpå.
Trivia 2:
Skräckfilmsafficinados kan notera två välkända namn i små roller: Peter Cushing som Osric och Christopher Lee som "Spjutbärarare". Cushing skulle senare spela van Helsing mot Lees Dracula i ett flertal Hammerproduktioner.
© Andreas Hallgren
2005-06-26
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Laurence Olivier som Hamlet
Originaltitel: Hamlet
Storbritannien, 1948
Regi: Laurence Olivier
Med: Laurence Olivier, Jean Simmons, Felix Aylmer, Eileen Herlie, Basil Sydney, Norman Wooland m.fl.
Genre: Drama
Teman: Oscar för bästa film Shakespeare på vita duken
Relaterat ur russinbloggen
2010-01-25: Jean Simmons död
Ingår i följande teman
