Afrikas drottning (1951)
En man, en kvinna och en båt
"Nature, Mr. Allnut, is what we are put in this world to rise above".
Mrs. Sayer (Hepburn) må ha en viss känslomässig distans till naturen, i många bemärkelser, men hon jobbar i alla fall mitt i djungeln som främsta medhjälpare till sin stelbente och plikttrogne missionärsbror när första världskriget bryter ut. När tyskarna strax därefter raserar hans livsverk på några minuter dör brodern, närmast av krossat hjärta, och systern är ensam kvar ute i vildmarken.
När den ständigt gin-drickande, orakade ångbåtsskepparen Allnut (Bogart) passerar resterna av missionstationen förbarmar han sig förstås över stackaren, något han ska få tillfälle att både ångra och glädjas över. De har bara träffats flyktigt förut, vid en liten spontan middagsbjudning fylld av den sortens lite fåniga skämt som är ett av filmens kännetecken. Föga vet han vilken tålamodsutmaning han ger sig i kast med.
"Afrikas drottning" är namnet på den skraltiga lilla ångbåt Allnut kör upp och nerför floden, men titeln passar förstås utmärkt in på Mrs. Sayer när hans medpassagerare börjar mästra honom å det grövsta och dessutom verkar fast besluten att ta livet av dem båda två. Pryd och formell som hon är lämpar sig knappast ångbåtslivet för henne - men någon mes är hon i alla fall inte.
Det finns ett mål med färden (en dödsföraktande plan, oväntat nog spunnen av den fridsamma kvinnan), men som i alla äventyr finns det faror att klara sig förbi på vägen - såsom allt mer brutala forsar och skjutglada tyskar. Ja, det är ett riktigt äventyr, med kärlek uti.
Från artighet via ilska till förälskelse går nämligen känslorna i takt med att båten stävar nerför floden och de klarar av den ena utmaningen efter den andra. Man kan också uttrycka det så här: tilltalsnamnen går från "Mrs. Sayer", via "benig nucka" till "Rosie" eller till och med "schweetheart".
Motgångarna och äventyren och det hårda arbetet med att ta sig nerför floden inte bara skapar förutsättningarna för kärlek, de stärker också det förhållande som raskt uppstår. Faktum är att filmen tar en ganska annorlunda ton i den senare hälften, med bitvis dystert allvar och till slut tvättäkta spänning på ett romantiskt och ganska oväntat vis.
John Huston var en mångsidig regissör. Här visar han definitivt sin muntrare sida, även om inramningen har en hel del allvar i sig. Framför allt Bogart får träna sina komedimuskler, vilket involverar en massa små miner ämnade att låta tittaren veta vad han tycker och tänker om vissa av "drottningens" påhitt.
Musik som ofta är orimligt dramatisk, fånigheter som är lite för fåniga, effekter som verkligen inte är av dags dato - intet av detta kan förta "Afrikas Drottnings" ibland kopiösa charm. Att Hepburn ser lite vidögt smågalen ut mest hela tiden gör också att det blir desto trevligare att se henne kikna av skratt när Allnut härmar apor och flodhästar.
Slutet, slutligen, är faktiskt strålande. Det är med ett brett och lite häpet leende man hör musiken tona upp i dramatiska kaskader för sista gången och ser de nu för tiden sorgligt sällan nyttjade orden "The End". Om det är en spoiler så må det vara hänt. Jag vill bara försäkra mig om att ni inte slutar titta efter halva filmen, i tron att den inte har mer att erbjuda än tramsig komik och exotiska djur, inklippta på vad elaka tungor kanske skulle kalla "Blå lagunen-manér".
Skildringen av kontinentens huvudsakliga invånare är kanske inte den mest nyanserade. Antingen är de svarta lydiga församlingsmedlemmar som inte riktigt klarar av att sjunga de västerländska psalmerna eller lydiga soldater som flinande skjuter på dem som tyskarna pekar på. Å andra sidan är tyskarna som skildras karikatyriska på sitt vis, och det minst smickrande porträttet det av mr Allnut, åtminstone före hans uppskärpning. Inte mycket att haka upp sig på, helt enkelt.
"Afrikas drottning" är bra på ett gammalt vis, om du förstår vad jag menar. Bristerna överser man med, och det som är bra är bra på ett sätt som kanske inte hade fungerat idag - men fungerar till hundra procent i sin gamla form även idag. Hmm, om ni förstår vad jag menar... Om inte annat så kanske fyra russin talar sitt tydliga språk.
© Anders Lindahl
2005-06-25
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Atlantics utgåva saknar minsta tillstymmelse till (rörligt) extramaterial, men jag ser inget att invända emot bildkvaliteten med filmens ålder i åtanke. Omslagen har de verkligen börjat bli bra på och digipak-fodralet är ett mysigt exempel på snygg design med enkla medel.
Originaltitel: The African Queen
USA / Storbritannien, 1951
Regi: John Huston
Med: Katharine Hepburn, Humphrey Bogart, Robert Morley, Peter Bull
Genre: Romantik, Äventyr
Teman: Första världskriget Livet i djungeln
Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Humphrey Bogart
Hazzans Hollywood: Katharine Hepburn
Ingår i följande teman
