Zozo (2005)
En vuxen film om barn, på ett bra sätt!
Första halvan av "Zozo" är bara bra. Resten, den "svenska halvan" eller vad man ska kalla den, är bitvis så bra att en hel drös svenska regissörer borde skämmas när de ser den. Kolla, det går ju!
Det mesta är annorlunda från vad vi är vana vid hos Josef Fares, när han nu berättar om något som till viss del är den egna barndomen. Zozos historia är tyngre, men det är inte en slump att han precis som Fares lämnar Libanon 1987, cirka tio år gammal.
Bildsinnet från "Jalla! Jalla!", "Kopps" och de otaliga kortfilmerna är förstås kvar, men lekfullheten lite nedtonad. Humorn hälsar givetvis på både titt och tätt men är lite lugnare. Någon skådespelare med samma efternamn som regissören såg jag aldrig i bild, även om brorsan Fares Fares får ge röst åt en klok kyckling.
Zozo växer upp i Beirut på 80-talet. Var och när som helst kan en bomb slå ner, men folk lever sina liv så vanligt de kan och går ner i skyddsrummen när det blir för farligt. Zozo och hans kompisar spelar boll, snackar om tjejer och snor lite bröd ibland - inte för att de är fattiga utan för att de är sugna på bröd.
Det är en relativt lugn inledning mellan bombanfallen, ett sympatiskt porträtt av en familj och av en stad som skulle ha kunnat vara en bra plats att växa upp på om det inte var för kriget. Men brev från farmor och farfar i fjärran Sverige lockar dem till en lugnare plats, visumen och passen är klara och det återstår egentligen bara för storebrorsan att lugna sin flickvän så kan de åka.
Ett kaotiskt dygn senare är Zozo såvitt han vet den ende överlevande i familjen.
Ett kort möte, rentav en förälskelse, ger honom lite av livslusten åter. Men den enda familj han har kvar finns i Sverige och redan när det gamla paret möter honom på flygplatsen med en hjärteknipande blandning av sorg och glädje kan man egentligen dra en liten suck av lättnad. Det här inte "Lilja 4-ever"...
Det innebär förstås inte att problemen slutar i Sverige. De tar bara en annan och mindre dramatisk form. Både hjälp och ytterligare komplikationer fås i form av den roliga men ganska buffliga farfarn, vars lösningar på problem inte alltid är de mest subtila. Porträttet av det åldrade paret som tar hand om Zozo är väldigt rart och gubben, härligt spelad av Elias Gergi, är en energirik inspirationskälla (även när han "brutit båda benen lite") men det är nog klokt att låta Zozo välja en annan väg ibland än vad farfar skulle rekommendera.
Omställningen från krig och tragedi till svensk vardag är en uppgift som Zozo tar sig an med imponerande beslutsamhet, och en skådespelaruppgift där Imad Creidi imponerar precis lika mycket. Att Fares kan regissera barn visste jag inte, men nu är jag helt säker på saken. Att han dessutom kan skriva dialog för barn gör honom till en ganska unik figur i modernt svenskt filmliv. Zozos nya ovänner och eventuella vänner känns så heltigenom sanna att en hel bunt med hedersomnämnanden bör delas ut i ett huj, inte minst till Viktor Axelsson som skulle kunna ge den etablerade skådiseliten lektioner i "less is more". Inte sedan "Ebba och Didrik" har jag sett en så övertygande bild av den lilla svenska 80-talsskolan - och den gjordes ju på 80-talet. En del av hemligheten, men långt ifrån hela, är Fares förståelse över hur starka barn är, hur de envist hittar något som är bra mitt i eländet - om än efter ett raseriutbrott eller två.
Josef Fares gör aldrig något så irriterande som att leverera ett statement med sin film. Det innebär inte att den inte säger någonting, för det gör den. Någonting ganska självklart, som man alltför lätt glömmer, sådär som bra filmer ofta gör.
Några "Kusturica-ögonblick", i brist på ett bättre ord, bjuds det också på - exempelvis i form av en lysande drömgestalt som väl blir lite vad man gör den till, kanske en stum Gud vars beslut man inte förstår sig på. Eller stjärnorna på himlen som blir till fallande bomber, en lika självklar som inspirerad bild som jag aldrig sett förr, vad jag minns.
"Zozo" har poesi och fantasi, men inte på en nivå långt utöver det vanliga. Det är istället värmen i filmen som övertygar mest. Humorn och mörkret avlöser varandra på ett jordnära sätt hela vägen in i mål, och det anmärkningsvärda händer att jag när eftertexterna rullar känner att jag sett en riktig film. Proffsigt foto och musik fanns också i påkostade rullar som "Ondskan" och "Så som i himmelen", men här är skillnaden: om "Zozo" skulle bli svensk Oscarkandidat för bästa icke engelskspråkiga film, så skulle jag för en gångs skull heja på Sverige.
© Anders Lindahl2005-08-30