The Wedding Crashers (2005)
Råriven romcom
Alltså, slutbilden. Den där högresta statyn i form av en pelare som passeras i en sportbil och fixeras av kameran innan eftertexterna rullar in, kan det vara något annat än en skämtsam (förmodar jag) symbol för... just det. Klartext: fallos. Den här ovanligt ohyvlade amerikanska komedin har siktet inställt på sex från start till mål, även om den genomgår en slags fördjupande fas under sin andra hälft. Hitchcock lade gärna in tåg på väg in i tunnlar i liknande lägen, kanske mest av censurskäl. Men här är de flesta sådana hämningar försvunna. Filmen fungerar förmodligen bättre som den fars med furiös farthållning den börjar som, än som det något mer tillrättalagda mognadsdrama den börjar likna efterhand, men även som romcom ligger den över snittet. I alla fall snittet för det snart förflydda år 2005, vilket kan vara en viktig markering.
Jag har ingen emot karaktärsutvecklingen i sig, utan snarare att filmen efterhand får svårare att göra något eget av de klichéer den bygger på redan från början, men länge leker med på ett ganska upplivande sätt. Vilken sorts klimax som väntar blir efterhand inte så svårt att räkna ut, men jag väntar ändå till Spoileravsnittet med att utveckla resonemanget kring det. Men, men...jag repeterar: det här är som helhet en kul förvecklingskomedi som framkallade fler oförfalskade rågarv än jag vågar medge öppet i anständiga sammanhang.
Två kompisar och kolleger på en advokatbyrå släpper loss på fritiden, inte minst under "bröllopssäsongen" med att nästla sig in på flera vigslar och efterföljande fester under pseudonymer, typ "de okända sönerna till den avlägsna släktingen som nyligen avlidit". Väl inne i smeten går de strategiskt fram och charmar alla närvarande, i akt och mening att skaffa sig en tillfällig sängpartner, som sedan glöms bort till nästa fiesta. Inledningsvis tar vi del av deras bedrifter i ett rappt sammandrag, innan de hittar sommarens stora utmaning: ett societetsbröllop där en senators dotter knyter banden medan hennes systrar ger John (Owen Wilson) och Jeremy (Vince Vaughn) något nytt att begrunda, fastän med helt olika infallsvinklar. John kärar ner sig, medan Jeremy tror sig ha fastnat i en förbannelse. Det blir inte mindre komplicerat av att de bjuds in till familjeresidenset på en närbelägen ö. Så långt om synopsis.
Jeremy har så dags etablerats som den mer evigt ungkarlsaktige och machismo-influerade i duon, vilket passar Vaughn som öppnar alla spjällen i sitt register (möjligen en omöjlig metafor, men...). John är avgjort mer av en romantiker som insett att tiden går och ingen av dem blir yngre. Owen Wilson som nästan seriös ledande aktör? Jag vet - det ser inte så lovande ut på papperet, men om man som jag tycker att han kört sitt vanliga släpiga, nästintill nollställda normalrace ett varv för mycket så är nog hans minimetamorfos lättare att smälta. Det här är i varje fall ett av de tillfällen där man inte misstänker att han laddat upp med lite marijuana före varje tagning. Skillnaden är inte chockerande, men det finns i alla fall något lite mer nyanserat över hans insats än jag varit van vid att se.
Systrarna som kan ha en fatal inverkan på kraschar-karriären spelas av två för mig nya ansikten; Rachel McAdams och Isla Fisher, vilket bidrar till fräschören och att jag länge förleds tro att här kan hända något helt oväntat. Allt är ju lite lagom karikerat överlag och här finns bifigurer som inte utformats med hänsyn till det allmänt politiskt korrekta, framförallt systrarnas homosexuelle och våldsamt neurotiske bror. Christopher Walken är dock inte fullt så skräckinjagande som man kunde vänta sig av en senator spelad av Christopher Walken, vilket vittnar om en del begränsningar i fantasin hos de som skrev ihop den här historien. Och jag måste nog hålla med dem som undrar vart Jane Seymour (Bond-brud, Dr Quinn med mera) egentligen tog vägen i andra halvlek. Hon har bevisligen åldrats med värdighet och är som senatorsfru en mer hotfull uppenbarelse än sin make när hon spänner ögonen i stackars John på festen och sedan dribblar med hans psyke i enrum.
Det är väl inte oväntat att någon ur de övriga i De Fyras Gäng förr eller senare ska göra ett vitalt inhopp i handlingen i en film med de här huvudrollsinnehavarna. Det handlar alltså om antingen Ben Stiller eller Will Ferrell och en av dem dyker mycket riktigt upp, men jag ska inte avslöja vem. Jo, det ska jag förresten. Det här är möjligen vad Ferrell gör bäst, korta intensiva insatser, överspelade på gränsen till totalhaveri men lyckligtvis inte mer än på gränsen. När han ska hålla igång samma stil i en hel film, som i "Bewitched", har han hittills inte övertygat mig om sin storhet. Å andra sidan, just "Bewitched” fick de flesta inblandade att framstå i en otvivelaktig dager, inklusive Nicole Kidman.
Fenomenet med en frispråkig farmor är inte heller helt originellt, men här tas det syndromet till sin spets. Hon begår närmast helgerån mot amerikanska historiska ikoner, när hon inte ger sig på sina närmaste anhöriga och skickas till husarresten. Överhuvudtaget, när den här filmen vågar sig som längst ut i terrängen är det kanske den verkligt barnförbjudna varianten av ”Meet the Fockers" vi ser, med skämten som fick strykas ur den filmen för att inte drabbas av motsvarigheten till 15-årsgräns i hemlandet, något som i det här fallet snarast använts som försäljningsargument. En sedelärande komedi för (vild)vuxna individer, som inte är fullt så mogna och balanserade de till vardags tvingas vara, kanske. I den bemärkelsen är det snarast årets ”Dodgeball” vi talar om.
© Johan Lindahl
2005-12-26
Originaltitel: The Wedding Crashers
USA, 2005
Regi: David Dobkin
Med: Vince Vaughn, Owen Wilson, Christopher Walken, Jane Seymour, Rachel McAdams m fl
Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-07-22
