Tjenare kungen (2005)

8 Mile i 80-talets Göteborg

Att Malmros blev skallad efter premiärfesten för "Tjenare kungen" får en kanske att tro att det är en provokativ film. Så är faktiskt inte fallet; frånsett att framställa en av ägarna till Göteborgsklubben Errols som en slemmig snuskhummer går Malmros ganska varsamt fram.

Det är istället en oväntat snäll film. En ganska snäll och vanlig film om att vara ung på 80-talet. Inte tråkig, men långt ifrån så infallsrik och galen som exempelvis "Smala Sussie". Början kan få en att tro annorlunda, med sitt porträtt av värsta sortens håla bebodd av värsta sortens inskränkta småstadsskitar, som faktiskt tar så illa upp över en punkig frisyr att de bara måste jaga fatt dess ägare och kapa håret på henne med kniv. Som kan dänga iväg en flaska i huvudet på en besökande musiker och garva åt det rinnande blodet.

Den händelsen ger ändå punkartjejen Abra chansen att fly från stan. Hon hakar på det flyende bandet till Göteborg och skapar sig med harmlösa lögner och en skön envishet ett nytt liv med ny bästa kompis - med vilken hon närmast omedelbart startar ett band - och jobb på korvfabriken där det finns en kille att spana efter och kanske bli ihop med. Temana är kampen för att slå igenom, gruppdynamik och ett ganska odramatiskt triangeldrama.

Det är, måste jag konstatera, inte alltid sådär otroligt spännande och sällan sådär hysteriskt roligt. Tempot är lägre än trailern kan ge sken av, och de bästa garven har redan visats där. Resten är mer trivsamt skoj och/eller lagom engagerande. Å andra sidan känns det ganska trovärdigt. Det är ju trots allt inte några omöjliga mål tjejerna strävar mot, bara en spelning på en populär klubb och att höras i P3:s Bommen.

"Tjenare Kungen" har också charm. Det beror förstås mycket på att skådespelarna har charm. Josefin Neldén gör sin Abra till något mer än de sedvanliga ungdomskarikatyrerna. Abra är en skön figur, som gör vad hon bestämmer sig för men sällan exploderar i de där tröttsamma känsloutbrotten som många manusförfattare förknippar ungdom med. Cecilia Wallin är kanske ännu bättre som kompisen Millan. Joel Kinnamans författar-wannabe balanserar farligt nära gränsen till Typ, men det gör inte så mycket.

Det handlar om musik. Det pratas mycket om musik; vad får man gilla, vad är helt fel. Luttrade skivaffärsexpediten som blir bandets basist påpekar för nyanställda Abra att hon inte måste vara trevlig mot kunder med dålig musiksmak. Millan vägrar släppa in ett "moderatpiano" (en synth) i bandet men får ge sig, vilket är bra eftersom synth-Gloria är väldigt rolig. Och det spelas förstås massvis med musik - inte bara den sortens punk som tjejerna vill efterlikna och återuppliva. Med svenska mått mätt har det spenderats stora summor på rättigheter för att toner från Alphaville och Ultravox ska kunna skapa den där 80-talskänslan som filmen strävar ganska framgångsrikt efter. Med Cia Berg på TV:n och pudellockiga frisyrer ökas känslan på ännu mer.

Jag gillar filmen, det är svårt att göra annat. Men det är lite snålt med fantasin ibland, med några komplikationer som känns både ansträngda och samtidigt nästan för odramatiska. Mer än tre russin lyckas därför inte Malmros och kompani skrapa ihop, trots att vi får höra en snutt av The Alarms "Sixty Eight Guns".

© Anders Lindahl
2005-09-15

Originaltitel: Tjenare kungen
Sverige, 2005
Regi: Ulf Malmros
Med: Josefine Neldén, Joel Kinnaman, Cissi Wallin, Kjell Bergqvist, Malin Morgan, Johanna Strömberg, m fl

Genre: Drama, Komedi, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2005-09-16

Sök