Liftarens guide till galaxen (2005)
Få inte panik, se bara något annat
Inte nog med att Arthur Dents hus ska rivas - snart nog berättar också hans kompis Ford Prefect att jorden ska gå under. Ford är för övrigt från rymden och arbetar för reseskriften "Liftarens guide till galaxen". Mycket nytt på en och samma dag, alltså, och mer ska det bli - inklusive en resa till den planet där jorden byggdes.
Douglas Adams välförtjänt sönderlästa och sönderciterade böcker var ju inte ens böcker från början, utan radioteater. De har sedermera också hunnit bli en BBC-serie. Och så blev det en film, till slut. Åtminstone den första delen - vi får väl se hur det går med resten. Säll är väl den visuellt extravaganta bok som får vila i fred i dessa de digitala möjligheternas tider och de bildmässiga chanserna att göra böckerna rättvisa är helt klart bättre nu än när BBC försökte på 80-talet. Men hemligheten med Adams berättelser ligger ju till ovanligt stor del i hur han beskriver saker och ting.
En del av den charm som ligger i själva språket, i de sköna formuleringarna, har Garth Jennings automatiskt fått med; dels i form av Stephen Frys berättarröst, dels i form av själva guiden - det lättsamma, faktaspäckade uppslagsverket från titeln. Informationen ur guiden förtydligas här med animationer som är tänkta att göra det hela ännu lustigare - något jag inte tycker de lyckas med alls. Dessa är lika låtsasknäppa som filmen i allmänhet.
Just det, där har vi det. Om jag skulle försöka förklara för mig själv varför jag nästan inte skrattade en enda gång under filmen så är det kanske med att den strävar efter galenskap - men bara uppnår en kontrollerad, tillrättalagd galenskap. Från den pythonska inledningen med delfiner och sång kämpar de hårt med att verka infallsrika, men framstår mest som normalknäppa. Vare sig de slaviskt följer boken eller ger sig ut i egna sidospår så känns det mystokigt som bäst, snarare än uppfriskande oförutsägbart.
Visst, kanske beror det på att jag kan böckerna för väl - men samtidigt så får de mig ändå att garva efter kanske femte genomläsningen (eller genomlyssningen, eftersom Douglas också själv läst in allihop som audioböcker). Här åser jag några av de snillrikaste idéer som spunnits av en kolbaserad livsforms hjärna och... småler. Eller - tro't den som törs - gäspar.
Vad gäller de egna stickspåren så finns det gott om dem. Jag har inte iddats läsa eller kolla på något säljmaterial för filmen men törs sätta några slantar på att dessa tillägg omnämnts av de inblandade som "trogna mot andan i böckerna". De kanske de är, hur man nu definierar sådant. Manuset är ju tydligen delvis baserat på Adams egna, oavslutade manus och kanske är det inte bara Karey Kirkpatrick som tagit sig friheter. Den bokstavstroende Adamsläsaren kommer nog ändå känna sig lite förnärmad över exempelvis den nya fokuseringen på Arthurs kärlek till Trish/Trillian eller de nya turer som skrivits till utifrån Adams beskrivning av vogonerna som byråkratiska. Blankettskämten här är för övrigt otroligt tama. En rad om "den stora näsduken" har föranlett en lång och ganska meningslös sekvens med John Malkovich som mångbent präst-politiker. Satir när den är som trubbigast.
Men själv tycker jag alltså att hela rubbet saknar något, så det känns meningslöst att klaga på detaljer. Jag kan nämna några bra saker istället, om det nu framgått med önskvärd tydlighet att jag faktiskt tycker att hela filmen är meningslös.
Scenografiskt är det ganska kul att se på och Jim Hensons dockverkstad har fått ge liv åt många varelser som nuförtiden "självklart" borde ha skapats med dator. Sam Rockwell är som vanligt lustig att skåda med sin studsiga energi och fångar Zaphod Beeblebrox ytliga, puckade munterhet nästan perfekt. Varför hans ena huvud dols under det andra istället för att sitta bredvid har förmodligen rent ekonomiska förklaringar. Zooey Deschanel är söt som Trillian, Mos Def är okej som Ford och spelar under med mest framgång av allihop, Martin Freeman (från "The Office") är en tjänlig Arthur och Bill Nighy är en riktigt lyckad Slartibartfast. Det finns också korta stunder då filmen nästan fungerar.
Tyvärr finns det fler stunder då man får känslan av att filmskaparna med stressad min prickar av en checklista. "Den fallande valen?" "Japp, den är med!" "Datorn Deep Thought?" "Jodå, och vi har designat den på ett kul sätt!". "Bra, då har vi gjort allt någon kan kräva av oss."
Allt, utom möjligen en film. Jennings har tagit med scener, men glömt viktiga saker mellan dem - vilket gör det hela mera till en serie sketcher.
Varför en halvdan musikvideomakare fått detta förtroende finns det säkert gott om förklaringar till i det av mig osedda kringmaterialet. Ingen förklaring torde dock kunna vara god nog. Den här filmen är gjord av någon som kan för lite om film. Timingen är inte den bästa, den brittiska torrhet som eftersträvas alltför ofta ersatt av mumlande tamhet - som Rickmans röst till den deppige roboten Marvin - eller överraskande utbrott av överspel. Stämningen och äventyrskänslan - som faktiskt finns där i böckerna trots den galna tonen - lyser med sin frånvaro. De skämt som lyckas, lyckas helt och hållet för att grundmaterialet är tillräckligt roligt i sig - aldrig (och jag menar aldrig) för att regissören gör något särskilt av dem. Och, som sagt, många skämt som jag inte trodde man kunde misslyckas med rasar till marken med ett ynkligt litet kvidande.
Två russin, eftersom filmen ibland är lite roande. Absolut inte mer, eftersom den borde vara så otroligt mycket mer.
© Anders Lindahl
2005-07-28
Originaltitel: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
USA/Storbritannien, 2005
Regi: Garth Jennings
Med: Martin Freeman, Sam Rockwell, Mos Def, Zooey Deschanel, John Malkovich m fl
Genre: Komedi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2005-08-03
Relaterat ur russinbloggen
2010-05-25: Vet du var din handduk är just nu?
