Danny the Dog (2005)
Sevärt men extremt ojämnt actiondrama
Början på "Danny the Dog" är bra, punkt. Jet Li, vars karaktär är uppfostrad som en hund, slipper inledningsvis tampas med det engelska språket och kan uttrycka sig med blickar allenast, vilket han gör finfint. Bob Hoskins, gammal men tuff, ger skeendena en avsevärd tyngd och plumpt brittisk jordnära förankring. Det är han som sett till att förvandla den föräldralösa grabben till ett levande vapen som han kan bussa på sina konkurrenter i den undre världen när de behöver övertalas eller bara spöas i största allmänhet.
Jet Li är riktigt bra här i flera scener, något som exempelvis Andrzej Bartkowiak sällan gett honom tillfälle att demonstrera i Hollywood. När Danny säger att han vill ha ett piano, exempelvis. Spartanskt skådespelande av finaste sort.
Något liknande sker i "Wake of Death" som jag också såg ganska nyss. En actionsuperstjärna överraskar i en roll som medför större skådespelarutmaningar än vanligt, ett prov som stjärnan faktiskt består på ett intressant vis (där Van Damme, här Jet Li). Men slutligen mynnar det hela ut i mer eller mindre det förväntade. Vare sig Van Damme eller Jet Li väljs till filmer endast av det skälet att man vill ge dem en chans att agera på riktigt, det är förstås också deras slåsskunskap och redan etablerade tittarskara man vill åt. Och ärligt talat, de flesta hade nog blivit ganska sura ifall dessa filmer inte avslutades med hård action.
Men det är alltså drama också. Morgan Freemans blinda pianostämmare öppnar ovetandes en port mot en bättre värld för "Danny" när denne flyr platsen för en uppgörelse i tron att hans husse är död. Tillsammans med sin styvdotter (Kerry "Octavia" Condon, som av någon outtalad anledning spelar sin roll som en 9-åring) visar Freeman på ett bättre liv, ett liv där man inte slår folk sönder och samman så fort hundhalsbandet åker av.
Det är bitvis en ganska fin historia som "Transporter"-regissören Louis Leterrier snidat ihop (återigen utifrån Luc Besson-manus), men tonfallen funkar inte riktigt ibland. Det blir, rent ut sagt, rätt fånigt understundom. Tur då, att Hoskins storskurk inte alls är död utan återvänder och tvingar Li att slåss vidare. Strax innan de skiljdes hade han också fått nys om en lukrativ verksamhet där Dannys brutalitet sitter som en keps: kamper till döden inför hurrande åskådare. Dogfights, helt enkelt, men med människor. Där dramat fallerar infaller alltså action som i högsta grad fungerar.
Yuen Woo-Ping har actionkoreograferat, vilket kan anas utan att mästarens största stunder någonsin står hotade. Detsamma gäller Lis kickande och slåande, för övrigt. "Fearless" visar betydligt bättre prov på hans kapacitet i det avseendet.
Vad som först känns som ett riktigt lovande, brutalt drama mynnar sålunda ut i nästan en vanlig fajtingfilm, men med en moralkaka eller två inbakad. Filmen är ändå med sina vilt krängande tonfall ganska annorlunda mot det mesta jag sett och på något vis rätt sevärd. Det skadar inte alls att handlingen är förlagd till England istället för till LA:s bakgator. I serien "actionikoner försöker sig på seriöst skådespeleri" är den ett intressant tillskott, vid sidan av exempelvis "Copland" och... öh .. "The Last Action Hero".
Men... är inte det här en gammal Jack London-historia?
© Anders Lindahl
2007-01-15
Originaltitel: Danny the Dog
Frankrike / England, 2005
Regi: Louis Leterrier
Med: Jet Li, Morgan Freeman, Bob Hoskins, Kerry Condon m fl
Genre: Action, Drama, Kriminalfilm
