Crash (2004)
People are people
Paul Haggis, manusförfattare och ibland regissör, har skapat TV-serien "Walker, Texas Ranger". Han kan nu betrakta sig som förlåten för det tilltaget.
Tidigt i "Crash" går två svarta killar längs en gata i Los Angeles. Den ene, schysst spelad av rapparen Ludacris, kör en monolog om hur rasistiska alla vita är, medans kompisen invänder mot hans resonemang. Jag påminns lite om om Alvy Singer i "Annie Hall". Som ett bra exempel på vad han menar nämner Ludacris den vita kvinnan längre fram som skrämt tyr sig till sin man när hon ser dem komma gående. Vad har hon att vara rädd för, undrar han argt.
Några sekunder senare kapar de parets bil och kör iväg. Det var oväntat, må jag säga. Oväntade uppföljningar är sedan något av filmens signum. Man vet liksom aldrig riktigt vart en scen är på väg, men oftast är det till ett intressant ställe.
Rasism är ett annat signum, rentav huvudtemat faktiskt. Jean (Bullock) vill direkt byta lås igen när hon ser den mexikanske låssmeden som fixar deras dörr. Hade hon bevittnat den rara scenen mellan låssmeden och hans dotter senare på kvällen hade hon skämts in i märgen för sin spontana övertygelse om att han är en luttrad gängmedlem, men skärrad som hon är efter att ha fått bilen kapad reagerar hon inte riktigt sunt. Hennes make (Jungel-George) ser andra problem. Hans karriär som åklagare kan ta stryk av händelsen hur han än hanterar den. Brott, och hur folk reagerar på dem, är en katalysator som flitigt används för att granska fördomar.
Nästan alla är arga och känner sig frustrerade och mindre värda för att de behandlas på ett visst sätt på grund av sitt utseende, alla tar ut det över andra som ser annorlunda ut än dem. Gliringar mot latinamerikaner, svarta, vita och kineser far åt alla håll och kanter. Butiksägaren som inte fattar att han måste byta sin dörr riktar sin ilska åt fel håll när det blir inbrott. Han gör det av rasistiska skäl, och inbrottet som drabbat honom har troligen rasistiska övertoner.
Det här är lite som "Do the Right Thing" - även i hur handlingen koncentreras till ungefärligen ett dygn - men bättre. Visst retar man sig på många av karaktärerna här med, men de är mer nyanserade och därmed både intressantare och lättare att engagera sig i. Ingen fastnar i sin mall. Tvärtom sätter filmen en ära i att visa båda sidor av människomynten. Någon som beter sig som ett svin ena dagen är nästa dag en tvättäkta hjälte. Idealisten sviker sina ideal när skälen verkar starka nog. Hög som låg i den sociala rangordningen tvingas ta ställning och valen de gör överraskar ständigt. För att ytterligare krångla till det kan goda handlingar ibland få onda konsekvenser och tvärtom.
Men realism, etiska spörsmål och trovärdig frustration räcker inte för en film som får en att sitta på helspänn som tittare. Den uppgiften sköter alla de spända situationerna och deras upplösning. Nästan alla drabbas av tragedier eller upplever mirakel (jordnära, begripliga mirakel) och deras livssyn skakas om, på ett skrämmande eller upplyftande sätt. Kanske påminns de om att de egentligen är bättre människor än de trodde, kanske upptäcker de motsatsen. Liksom i de flesta bra filmer av "den här sorten" är det inte med en specifik känsla man lämnar filmen, utan med flera och motstridiga sådana.
"Crash" provocerar ofta, men gör det av goda skäl. Lika ofta berör filmen djupt. Såvitt jag märkte var det ingen som klantade sig vid inspelningen, vare sig bland stjärnorna eller de relativa nykomlingarna. I en film där alla övertygar skulle jag själv ge extra hedersomnämnanden åt Matt Dillon, Thandie Newton, Terrence Howard och mästerliga minimalisten Don Cheadle (plus redan nämnde Ludacris).
Det man kan invända emot är kanske att mängden karaktärer faktiskt skapar ett smärre problem. Bullock/Frasier hinner inte uträtta så mycket mer än skapa nyfikenhet för att ta ett exempel. Kanske hade filmen mått bra av att få breda ut sig över en timme till? En scen med korsklippning till tankfull poplåt känns också lite väl mycket som "Wise Up"-scenen i "Magnolia".
Fyra russin blir det trots detta, eftersom filmen på ett både rakt och nästan hoppfullt sätt upprepar vad Depeche Mode en gång skaldat: "People are people".
© Anders Lindahl
2005-09-16
Originaltitel: Crash
USA, 2004
Regi: Paul Haggis
Med: Don Cheadle, Matt Dillon, Thandie Newton, Terrence Howard, Ludacris, Sandra Bullock, Jennifer Esposito, Ryan Phillippe, William Fichtner, Brendan Fraser m fl
Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery
Svensk biopremiär: 2005-09-09
Teman: Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
