Cinderella Man (2005)
Askungen i boxningsringen
Ron Howard verkar gilla irländska boxare. Faktum är att Jim Braddock skulle kunna vara en ättling till Tom Cruise stridslystna immigrant i den underskattade "Drömmarnas horisont". Frånsett, förstås, att Braddock fanns på riktigt, till skillnad från Joseph Donnelly.
Även om handlingen i "Cinderella Man" känns som ett hopkok av två av Rocky-filmerna (eller kanske allihop), så är den alltså hämtad ur både tidigare och verkligare källor. James Braddock slogs faktiskt om mästartiteln 1935, utnämnd både till underdog och hela landets inspirationskälla på samma gång. Hans öde är det stoff som filmer ber om att göras av, och det är kanske förklaringen till att man tycker sig ha sett allt förut.
Därmed inte sagt att det är tråkigt. Med Russell Crowe i huvudrollen är trovärdigheten både i och utanför ringen självklar. Jag har säkert sagt det förut, men få förtjänar sin stjärnstatus lika mycket som Crowe. Flera gånger påminns jag också om varför Renée Zellweger var en av mina favoritskådespelerskor för några år sedan. Ett perfekt komplement till dem är managern spelad av Paul Giamatti, som kanske i kraft av sitt självförtroende efter succén "Sideways" får spela en karaktär med lite mer gusto än hans tidigare förlorartyper. Hetlevrad och högljudd hetsar han från ringside sin kämpe att slå motståndaren blodig.
Braddocks största inspirationskälla är dock något så basalt som behovet av mat på bordet och el och vatten i lägenheten. En lovande karriär har under trettiotalets början försjunkit i elände. Likt hela landet, härjat av sviterna efter börskraschen, är han på botten. Tillsammans med alla de andra arbetarna står han i kö utanför grindarna varje morgon i hopp om att få ett skift, eller två eller tre. Kanske är filmen som bäst här, i eländet, när de försöker hålla modet och moralen uppe trots alla motgångarna. En desperat salamistöld av äldsta sonen hanteras ypperligt och rättrådigt av den rakryggade fadern och de gifta tu är säkra nog i sin kärlek att kunna skämta om bättre alternativ. Det är lätt att bry sig om hela familjen.
Hoppets låga tänds i och med en "förmatch" där Braddock antar ett jobb som mer framgångsrika boxare hade fnyst åt. Inte bara tjänar han ihop 250 ytterst behövliga dollar, han går och vinner. En andra chans är född och han griper efter den med en målmedvetenhet som snart ska fästa hela det trötta landets blickar på honom. I fjärran hägrar en match mot till synes oslagbare boxningsmaskinen Max Baer, som redan hunnit slå ihjäl två motståndare (eller en och en halv, eftersom det andra offret dog först i nästa match, troligen på grund av skador han ådragit sig från matchen mot Baer).
Från känslosamma små scener till adrenalinstinna duster i ringen är "Cinderella Man" en solid film. Precis som i Crowe-rullen "Gladiator" dras man med i publikens blodtörstiga entusiasm och gläds åt varje slag som träffar rätt.
Men trots verklighetsbakgrunden känns också filmen nästan för... rätt. Den är så dramaturgiskt korrekt, och därmed förutsägbar, att jag blir lite cynisk. Nästan för rätt är också filmens Braddock. Jag gillar hans ganska sansade inställning till jobbet - som bland annat visar sig i en bra och krass dialog om att "vanliga dödsfall" ännu inte är något man kan tjäna pengar på - men utan minsta snedsteg från hans sida saknar karaktären en dimenson.
Inspirerande är det nog tänkt att vara, och är det ändå i viss mån också. Depressionen porträtteras med övertygande tidsanda, med vissa små stickspår om sociala orättvisor, och mitt i smutsen står en kämpe som vägrar ge sig. Sedan spelar filmen kanske lite för ivrigt på de få strängar som återstår - som hustruns ovilja att se Braddocks matcher och det faktum att han måste ha hennes stöd för att vinna. Endast de aspekter av Baer som kan få tittaren att ogilla honom får plats i rutan - även om jag har läst att boxaren tog extremt illa vid sig av de dödsfall hans hårda slag resulterade i. Baer själv sågs för övrigt som en hjälte när han 1933 besegrade Hitlers posterpojke Max Schmeling. Här verkar han nästan stolt över sin förmåga att tillfoga sin opponent dödliga skador och hans hetsningar i och utanför ringen är verkligen perfekt stoff för hämndlystnad.
Enkel men fungerande, är min egen slutdom över "Cinderella Man". Spänningen i ringen räcker långt, men jag vill inte heller glömma en härligt patetisk scen i mitten av filmen när Braddock reduceras till mössan-i-handen-tiggeri och ändå lyckas behålla någon slags värdighet. I kontrasten mellan denna scen och hans möjlighet till upprättelse finns filmens hjärta. Ett hjärta värt tre russin.
© Anders Lindahl
2005-09-12
Originaltitel: Cinderella Man
USA, 2005
Regi: Ron Howard
Med: Russell Crowe, Renée Zellweger, Paul Giamatti, Craig Bierko m fl
Genre: Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-09-16
