Candyman (1992)

Kan nå'n kan Candyman

När "vanliga" regissörer ska göra skräck kan det ofta gå dåligt. De marscherar in i det hemsökta huset med en föraktfull fnysning och hänger upp låtsasspöken lite varstans eftersom de är säkra på att det inte finns några riktiga. Lite snobbigt går de runt i den "dåliga delen av staden" och försöker distansera sig - ja, precis som huvudpersonen Helen i den här filmen. Men Rose, som både före och efter huvudsakligen gjort Drama (om bland annat Beethoven) gör inte detta misstag. Han vågar göra en film som är intelligentare i handling och dialog än många genrekollegor, men är inte rädd för att bloda ner händerna och rent ut sagt skrämmas.

Clive Barkers novell "The Forbidden" har utökats och flyttast från England till USA, närmare bestämt det miljonprojektsartade Cabrini Green i Chicago. Stora, nedgångna kåkar som nu bebos av de mindre besuttna - ja rent av rätt fattiga. Här bor nästan enbart svarta, och temat om segregering och orättvisa lever sitt eget subtila liv i bakgrunden - inte riktigt en sidoplot utan bara en naturlig del av filmens ramverk (ujuj, ramverk, minsann!). På en försummad plats känns det naturligt att låta urbana legender gro (långt innan "Urban Legends") och att det faktiskt ligger något i dem känns av samma anledning inte helt galet.

Hit kommer vita medelklass-Helen tillsammans med en kurskamrat för att leka detektiv i övergivna rum och forska inför sin avhandling om legender och myter. Några verkliga faror, utöver en tjackpundare eller två, tror hon sig inte riskera att möta, men förnuft hjälper föga när man är huvudperson i vad som trots allt är en skräckfilm. Kurskamraten spelas för övrigt av Kasi Lemmons, som hade en inte helt olik roll i "När lammen tystnar".

"Välspelad" är förstås en relativ term som kan föra tankarna till brittiska dramer men jämfört med mycket i genren förtjänar filmen att kallas så. Virginia Madsen, långt före Oscarsnomineringen för "Sideways", gör samma sak som regissören; höjer sig över mängden utan att fjärma sig från historien. Detsamma gäller praktiskt taget alla de andra. Som godismannen själv ser vi Tony Todd, en semidoldis med en överraskande lång resumé både inom film och teater. Hans "monster" är inte beroende av flera lager smink. Rösten i sig räcker långt (med oroande och överraskande välartikulerade repliker som "with my hook for a hand, I'll split you from your groin to your gullet") och hans lite mysko utseende gör resten.

Basen är klassiskt skräckstoff, lägereldshistorier i storstadstappning. Det gäller i allra högsta grad filmens "hook", utmaningen att titta in i spegeln och säga "Candyman" fem gånger i rad i den moderna människans förvissning om att han inte alls kommer dyka upp bakom en när namnet klingat ut sista gången. Men det berättas på ett sätt som får det att kännas rätt fräscht. Och det berättas kusligt. Från inledningen, med sin stabila ovanifrånflygbild ner på staden innan detta grepp hunnit bli standardiserat, fram till det ganska märkliga slutet andas "Candyman" stämning och kvalitet. Balansgången mellan "riktig film" och "skräckis" är svår och många har misslyckats, men den här gången blev det både och istället för inget alls. Fyra russin.

© Anders Lindahl
2005-06-16

Originaltitel: Candyman
USA, 1992
Regi: Bernard Rose
Med: Virginia Madsen, Xander Berkeley, Tony Todd, Kasi Lemmons, m fl

Genre: Skräck, Thriller

Sök