Copycat (1995)
Vingklippt av Seven
Seriemördarthriller som startar mitt i en föreläsning om - seriemördare. Sedan hettar det till ganska omgående. Men filmen i sig kom strax efter "Seven" och blev ohjälpligt vingklippt av jämförelserna. Efter ett mordförsök med påföljande trauma (oh yes!) lever kriminalpsykologen Helen (Weaver) i ständig skräck, inkapslad i sin läckra etagelägenhet som hon aldrig lämnar. In i exilen träder flickaktiga polisen Monahan (Hunter) som behöver hjälp i jakten på en - take a wild guess...
Miljön är San Francisco. Flower power - folket firar jubileum, med en psykopat smygande kring scenen. Om gatorna i "Seven" är mörklagda, så visar "Copycat" upp en skrikande solig storstad som helst vill förneka ondskans existens. Jag tror jag aldrig har sett en lika akademisk, saklig och förklarande film på samma tema. Allt är medvetet gjort och nästan påfrestande pedagogiskt. Mördare som följer ett mönster måste analyseras och hela kulten kring seriemördare kommenteras. Betydelsen av religion, psykologi och symmetri granskas så grundligt det går inom ramen för en publikvänlig polisthriller.
Men chockeffekterna skäms inte för sig, även om vi besparas de mest bisarra blodbaden i bild. Mördaren kopierar kända mordmetoder, och filmen själv lånar från sina klasskompisar ("När lammen tystnar, Ensam ung kvinna söker") utan att förfalla till störande stölder. Men är det egentligen mer än spänning för stunden, pyntat med litet intellektuell fernissa? Misstanken löper längs filmremsan, men får mothugg av detaljarbetet. Det är genomtänkt gjort. Även musiken används med viss tanke, framför allt The Police "Murder by numbers" får en kuslig klang.
Och det är välspelat. Weaver är närgånget neurotisk i motsats till Hunters handlingskraftiga flickscout, typ Florence Nightingale med en pistol. Mellan dem uppstår en motsträvig kemi. Vad lär vi oss då av "Copycat"? Jo, nio av tio seriemördare är vita män i åldern 20-35 år, det finns fler böcker om Jack the Ripper än om Abraham Lincoln, men framförallt; förakta inte värdet av ett förlösande skratt på fel ställe.
© Johan Lindahl2000-08-24