WarGames (1983)

"How about a nice game of chess?"

Dataintrång och försök till sådana är ju vardagsmat nu för tiden och varenda PC-användare med fast lina installerar en brandvägg närmast per automatik. Förr i tiden var folk något mer aningslösa, lär vi av "Wargames". Inte bara bättre betyg och flygbiljetter kunde fixas, bara man hittade rätt lösenord eller nummer, utan världskrig kunde startas av skolungar med lite hemelektronik.

Filmer man gillade när man var liten kommer man förstås alltid gilla på något sätt, och trotsigt försvara mot deras belackare. Berätta för vilken 70-talist-tjej som helst att "Dirty Dancing" är en pinsamt usel film, för att bevittna fenomenet i dess fulla prakt. Sedan finns det ju filmer som faktiskt var bra, närmast trots att man gillade dem. "Wargames" är en bra film, törs jag påstå, även nuförtiden. Vad den kanske saknar i vissa avdelningar kompenserar den för med charm och humor.

Visst var det de snitsiga tricksen som David Lightman (Broderick) lärde ut (som det där mynttelefonknepet) och Ally Sheedys extrema söthet tillsammans med spänningen och de balla lokalerna som gjorde "Wargames" till en ungdomssuccé, men faktum är att dialog, manus och skådespel ytterst sällan får en att skaka lite medlidsamt på huvudet när man se om den nu. Det mesta funkar fortfarande fint. Massvis av de små skämten i förbifarten ÄR kul, och Lightmans svar på biologilärarens fråga om vem som kom på tanken med asexuell reproduktion är riktigt fyndigt. De överspända små felsteg som gör många andra 80-talsklassiker (som "Top Gun") ofrivilligt komiska med äldre ögon finns inte här i samma överflöd.

Det bästa är kanske att kidsen inte är några änglar. De känns riktigt sanna, faktiskt. Den dataintresserade tönten David är, hör och häpna, inte huvudsakligen en tönt utan verkar ha hittat intresset för den där nymodigheten "datorer" i deras förmåga att förenkla hans liv. Varför inte skita i studierna och ändra betyget via telefonlinan och en makalös manick kallad "modem"? Varför inte fuska sig genom livet? Varför inte imponera på en tjej i klassen genom att sticka "online"? Och Sheedy är på sitt härligt kaxiga vis en tjej man tycker sig känna igen från verkligheten - hon vet att hon ser bra ut och förvånas aldrig över att få sin vilja igenom. Ingalunda något pucko, dock. Visst låter hon tämligen oinsatt när hon får vara publikens representant och ställa frågor om de där underliga maskinerna, men ärligt talat är frågorna motiverade - på den tiden. Hur tusan fungerar ett modem, till exempel? Jag hade då ingen aning när jag såg filmen på bio. Sheedy blev ju sedan en 80-talsikon via "Breakfast Club" och "St. Elmo's Fire".

De datorknep som används för att dra igång handlingen är inte genialiska men inte heller omöjliga, och det är en kombination av slarv, påhittighet och programmerares hemligheter som gör att David i jakt på roliga spel ovetande tar sig in i försvarets superdator och drar igång ett spel som hotar att förgöra världen. I slutändan är det bara han själv, tillsammans med en brittisk och lagom excentrisk programmerare, som har någon chans att ställa saker och ting till rätta igen efter ett antal turer till och från jättekomplexet NORAD. När spelbordet är placerat i en underjordisk jättelokal med gigantiska metalldörrar och väggar täckta av bautaskärmar ökas ju coolhetsgraden avsevärt. Det var för övrigt här många av oss lärde sig att säga DEFCON 1-5 lika naturligt som vi hänvisar till Richterskalan. Ja, kanske ännu mer naturligt, eftersom ingen vettig människa förstår Richterskalan. DEFCON är föredömligt enkel, ungefär som russinbetyg.

Löjligt? Kanske lite, men det berättas mestadels på ett ganska olöjligt och snarare underhållande vis. Inledningen, där vi får veta hur man tar beslutet att plocka bort den mänskliga faktorn ur missilavfyrningen, är riktigt gedigen.
"Jag vill prata med någon på telefon innan jag dödar 20 miljoner människor", säger ungefärligen John Spencer (numera fast bosatt i TV-serien "Vita huset"). Och vem säger han det till? Jo, Michael Madsen i en mycket tidig roll.

Mot slutet hälsar övertydligheten på allt oftare, men även då är det ganska spännande. Och det är både lite ruskigt och nostalgiskt att påminnas om den tid när man faktiskt trodde att ett krig mellan två supermakter med supervapen kunde bryta ut när som helst. Vapnena finns ju fortfarande kvar, även om man nu för tiden mest förväntas frukta att de ska hamna i "fel händer". Kanske har de alltid varit det, och Kim Jong-ils labbar (om man får tro honom själv) bara ytterligare ett par sådana.

Hur det än är med den saken är "Wargames" fortfarande riktigt kul att se. Jag kanske fortfarande tror att den är bättre än den är, men i så fall är det en villfarelse jag kommer leva i länge till. Fyra russin blir det.

© Anders Lindahl
2005-05-21

Originaltitel: WarGames
USA, 1983
Regi: John Badham
Med: Matthew Broderic, Ally Sheedy, Dabney Coleman, John Wood, Joe Dorsey, Barry Corbin

Genre: Krig, Thriller

Sök