Henry V (1989)
Once more unto the breach!
Kenneth Branagh är utan tvekan den som under de senaste femton åren gått i bräschen för filmatiseringar av fyrhundraåriga skådespel skrivna av en rätt välkänd dramatiker. Filmen "Henry V" är Branaghs regidebut, om man bortser från en samregi för teve av "Trettondagsafton", och resultatet är klart lyckat.
Shakespeares historiska dramer om maktkamper både inom och utanför Englands gränser under 1300- och 1400-talen är väl inte de mest spelade och välkända. För tio år sedan gjorde Richard Loncraine en strålande version av "Richard III" som utspelade sig i ett alternativt 30-talsengland, men Branagh har valt en mer traditionell sättning för "Henry V". Dramat utspelar sig under hundraårsbråket mellan England och Frankrike och den unge Henrik den femte inleder en invasion av franskt territorium. Det är en liten och sliten krigshär som drar fram genom Frankrike men Henry växer med uppgiften och lyckas ingjuta såväl mod hos sina soldater som viss medkänsla för sig själv hos filmtittaren. Det hela utmynnar i slaget vid Agincourt 1415 då den engelska hären slog en mångdubbelt större fransk sådan och Henry vann såväl prinsessan som båda kungarikena, om så bara för en kort period.
Vi guidas in i, och genom, dramat av Chorus gestaltad av Derek Jacobi i modern kostymering. Som namnet säger har han körsångarnas roll att förklara dramats placering och händelser för oss i bytet av scenbilder. Filmen inleds backstage i modern tid och jag får då onda aningar om att detta kommer att vara en film som mer är filmad teater än någonting annat. Turligt nog kommer mina fördomar på skam. Trots att filmen är uppbyggt av avgränsade tablåer, snarare än ett flödande filmiskt narrativ, är varje tablå levande och använder sig väl av filmmediets möjligheter. Precis som Shakespeares pjäser plägar blanda både högt (och högtravande) och lågt (och folkligt), blandar Branagh också våldsamma stridsscener med stilla och personliga stunder, till exempel när tjuven Pym sörjer sin fallne vän. Även om filmen stundtals kan vara väl teatralisk och huvudpersonen själv känns en aning svåråtkomlig så finns det ändå stunder i den då man som betraktare får tillfälle att känna för och med personerna i dramat.
Texten är Shakespeares egen och inte moderniserad. Jag kan inte påstå att jag har möjlighet att hänga med i den rappa dialogen hela tiden, men det gör mig å andra sidan inte så mycket. Händelseförloppet är enkelt att följa med i även utan större historiekunskaper. Den största behållningen är dock kvaliteten på skådespeleriet. När en så kvalificerad ensemble som den här spelar Shakespeare blir hans repliker honung för öronen och det är bara att koppla av och flyta med i dramat.
Branaghs "Henry V" är ingen viktig film och det är kanske heller ingen film man återvänder till så ofta, men den är välgjord, njutbar och mycket, mycket väl agerad. Fyra russin blir det.
© Andreas Hallgren
2005-05-15
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Henry V
Storbritannien, 1989
Regi: Kenneth Branagh
Med: Kenneth Branagh, Derek Jacobi, Geoffrey Hutchings, Robert Stephens, Paul Scofield, Michael Maloney, Christopher Ravenscroft, Emma Thompson m.fl.
Genre: Action, Drama, Historia, Krig
Teman: Shakespeare på vita duken Skådespelare regidebuterar
Ingår i följande teman
