Guess Who (2005)
Bernie är bäst
En brasklapp kanske är på sin plats, inser jag efter att ha skrivit det mesta av den här texten. Jag kunde tydligen inte motstå frestelsen att (ungefär från femte stycket och framåt) antyda en del om vad som händer under andra halvan av filmen, dock utan att vara alltför specifik, hoppas jag. Inte för att händelseutvecklingen kan bjuda på några större chockupplevelser för de flesta med filmintresse, men för säkerhets skull: håll denna lilla varning i minnet (eller undvik denna recension som pesten, åtminstone fram till premiären).
Hur länge sedan var det jag såg ”Guess Who´s Coming to Dinner?” egentligen? Måste röra sig om närmare 15 år och det bör ha varit via Sveriges Television. Omdömena om den varierar från klassiker med radikalt budskap till att vara en tillrättalagd predikan som var senkommen redan för sin tid (slutet av 1960-talet). Där är Sidney Poitier en välutbildad, välklädd och väl-allting medborgare som råkar vara av afroamerikansk börd och vill gifta sig med en kvinna från den kaukasiska härskarstammen i det förlovade land de båda växt upp i, där alla är lika inför lagen och vem som helst kan bli en vinnare. Blivande brudens föräldrar visar sig ha svårare att leva upp till sina liberala ideal än de trott, åtminstone fadern. De två spelades av Katherine Hepburn och Spencer Tracy, strax före hans död om jag minns rätt.
Om det var en lysande idé att omforma detta till en fars med omvända roller över 30 år senare är en annan femma. Nu är det fästmannen som är ljusare i hyn än sin trolovade och Han ska träffa Hennes familj för första gången. Gissa vilken liten detalj som Hon låtit bli att nämna för sina föräldrar? Inspirationen har alltså hämtats i någon mån från den omnämnda 60-talaren ovan, men likheterna bör inte överbetonas. Det mest provocerande här inträffar under en middag, när far i huset lurar blivande svärsonen(?) Simon att leverera alla 'black jokes' han lyckats lära sig under sin uppväxt. Men filmen handlar lika mycket om relationer mellan män och kvinnor och vad ett äktenskap egentligen innebär. Om det är för att bredda repertoaren eller för att undvika att tränga för djupt i samhällets öppna sår när det gäller rasmotsättningar, är tyvärr en fråga som inte kan ges ett tillfredsställande svar.
Det är uppenbart att Bernie Mac har talang för den här typen av roller (som den bistre familjeförsörjaren och eventuelle svärfadern Percy, vad annars?). Ashton Kutcher trevar efter en plattform och komiken klär honom inte självklart. Han ser vilsen ut och det beror inte bara på hans rollfigurs tvivel inför framtiden. Och filmen är beroende av samspelet mellan de två, i högre grad än deras respektive relationer till kvinnorna i sina liv. Det enda jag kan komma på att jämföra med när det gäller Kutcher är "Butterfly Effect” där han verkade mer harmonisk, trots eller tack vare alla traumatiska upplevelser han utsattes för.
Dramat begår en cirkelrörelse, från en hyfsat inspirerad inledning, över en period när standardlösningarna radar upp sig som de där rödvita vägvisarna längs äktsvenska landsvägar, fram till en final som återvinner en aning av det territorium som gått förlorat. Men det är inte tillräckligt. Filmen stänger in sig i ett format som inte medger för många utsvävningar. Länge är det självskrivet vem som är den mest oresonlige i sammanhanget. Bernie Mac har i princip samma uppgift som Robert De Niro i "Släkten är värst" och dess nyligen utkomna uppföljare; vara intolerant, rigid, paranoid - och till synes omedvetet rolig. Men när kvinnorna ger sig in i tävlingen ger de igen med sådan kraft att det nästan blir synd om grabbarna. OK, jag är medveten om att inte alla som ser filmen kommer att instämma i den analysen. Jag kan, lite lagom fördomsfullt, se framför mig legioner av medelålders damer med uppslitande skilsmässor bakom sig gå i samlad trupp till biograferna och jubla när karlslokarna får smaka den bittra frukten av sin bristande kommunikationsförmåga. Men tuffare än så blir inte könskriget den här gången.
Missförstånd och lämpliga sammanträffanden som ska ge upphov till nästa steg i storyn flödar det över av, ofta lite väl genomskinliga även om man kan dra på munnen en aning. När Theresa (Zoe Saldana) försäkrar Simon att hennes far visst fattat tycke för honom, så följer sekunden senare Percys bestämda åsikt ”I don't like him” till sin fru i ett annat rum.
Jag har en viss naturlig eller upparbetad tolerans även för lättsamma komedier som inte bryter så mycket ny mark, men "Guess Who" blir aldrig mer än småtrevlig och drar sig för ofta mot det lätt irriterande. Några sidospår känns som bortkastad tid och det verkar som om regissören själv inser det efter ett tag och glömmer vad han ska göra med dem. För varje skämt som träffar rätt faller ett eller två handlöst på buken och blir en påminnelse om hur länge sedan det var jag såg en riktigt bra komedi, alltså en som man kan tänkas använda som måttstock för några år framåt och återvända till med behållning. Om jag nu inte ska räkna ”Sideways” i första hand som en komedi.
Nåja, filmen har sina guldkorn om man rensar i bråten och innehåller även en del inte helt missriktade budskap (kärlek, tolerans, trohet - etc). Men du får stå ut med flera longörer och obearbetade scener i en kort film som lite för ofta förfaller till samma förenklingar som dem den vill göra upp med. Kvinnoforumet á la Bittra Hjärtans Klubb är inget under av uppfinningsrikedom från manusförfattarens sida. Nu är jag ute och lufsar lite för långt in i berättelsen, men tror inte att jag avslöjat någonting som direkt förstör totalupplevelsen. För du kommer inte att bli överraskad av någonting här, egentligen. Filmen fungerar bäst som en stilstudie av - Guess Who?
© Johan Lindahl
2005-05-05
Originaltitel: Guess Who
USA, 2005
Regi: Kevin Rodney Sullivan
Med: Bernie Mac, Ashton Kutcher, Zoe Saldana, Judith Scott, Kellee Stewart, Hal Williams
Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-07-06
