The Stendhal Syndrome (1996)
Intressant syndrom, okej thriller
Brottsbekämpande baben Anna Manni blir i jakten på en våldtäktsman och mördare själv ett offer för hans sadistiska drifter - med hot om uppföljning. Händelsen förändrar henne helt klart, vilket visar sig i lite pop-psykologiska sekvenser med freudianska över- och undertoner och en ny pojkflicke-look. Men det är mer som spökar i hennes huvud.
Konst är inte bara konst för henne, utan något man kan höra ljud ifrån och rentav försvinna in i. Detta är förvisso inget helt nytt i hennes liv, men det inledande besöket till Florens, där ju massvis av världens allra främsta konstverk huserar, driver fenomenet till dess spets. Inledningssekvensen är för övrigt härligt mysko, med stressande Morricone-musik och en total brist på förklaringar kring vad som händer.
Ett besök till barndomsstaden är avsett att lugna Annas oroliga själ, men lugn är väl sällan i första hand vad Argento vill utså i tittaren och sina huvudpersoner. Här spelas huvudrollen av dottern hans, men han visar ingen större pardon för det. Asia Argento utsätts för burdus behandling och är för övrigt riktigt bra i sin roll, som inbegriper ett brett spektrum av känslor. Okej, vi snackar inte Oscar-stoff, men ett bra jobb i en ganska lurig - och kanske inte fulländat skriven - roll.
Stendhal-syndromet är inget påfund av Argento, utan en etablerad term för ett ganska underligt fenomen, namngivet efter en 1800-talsförfattare som beskrev sina egna erfarenheter vid ett besök i Florens. När Dr. Graziella Magherini långt, långt senare ville hitta ett namn på de märkliga symptom - allt ifrån yrsel och paranoia till plötsliga panikattacker eller mer långvariga psykiska effekter - som drabbade vissa besökare i Florens mindes hon författarens beskrivning. Ett liknande fenomen huserar i Jerusalem. Vissa platser blir enkelt uttryckt för mycket för en del besökare.
Annas syndrom hör dock till den mer extravaganta arten. Hennes resor in i konsten är i sig ibland skön filmkonst, och inte alltid av den skräckinjagande sorten. Tråkigt nog, kanske man kan tycka, försvinner det här temat ifrån filmen, eller övergår kanske snarare i en rätt långsökt tolkning av syndromet. Halvvägs igenom filmen händer nämligen något dramatiskt och historien tar en så kallad ny vändning.
Det stannar på thrillerplan, med vissa rätt sadistiska inslag. I "The Stendhal Syndrome" reser Argento i viss mån tillbaka till sina rötter i seriemördarthrillern utan att flyga ut i det övernaturliga, och Hitchcock-vibbarna är tydligare än någonsin. På gott och ont. Psykologin är som sagt inte av den djupaste sorten, och överraskningarna inte alltid så omtumlande. Men obehagliga scener kan man alltid räkna med hos Argento, här ofta involverande rakblad - något som alltid får mig att kisa även när de används betydligt mer fridsamt än här. Kanske är regissörsnamnet varning nog, men det är värt att nämna att det här inte är en film för alla. Vissa scener kan kännas omotiverat utstuderade, inte minst när det rör sig om sexuellt våld. Är Argento lite vrickad eller vill han bara berätta om sådana människor, är frågan som återigen inställer sig.
Mördaren är en självbelåten, konstintresserad, vidrig och i Thomas Kretschmanns gestalt nästan övertygande figur. Kretschmann kan för övrigt ofta ses i andravärldskrigsfilmer, bland annat högklassiga sådana som "The Pianist" och "Undergången". Även i hans fall rör det sig här om dugligt skådespel snarare än mästerligt, men redan det är mer än man har skäl att räkna med i Argentos värld. Bevis på just detta återkommande problem finns här i form av exempelvis kollegan Marco, tafatt spelad av en annan Marco (Leonardi).
Inledningen fascinerar mig långt mer än avslutet. Trots att filmen tar en annan vändning än jag hade önskat kan jag ändå tänka mig att dela ut tre russin. Sådana där Argento-russin, ni vet. Lite relativa, men på sitt sätt välförtjänta.
© Anders Lindahl
2005-05-09
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: La Sindrome di Stendhal
Italien, 1996
Regi: Dario Argento
Med: Asia Argento, Thomas Kretschmann, Marco Leonardi, Luigi Diberti, Paolo Bonacelli, Julien Lambroschini
Genre: Skräck, Thriller
Teman: Konst på film
Ingår i följande teman
