Jacobs inferno (1990)

Först och kanske till och med bäst

Är det för sent att recensera "Jacobs inferno"? När den kom kunde jag ärligt säga att jag aldrig sett något liknande, men nu har man ju det. Flera gånger. Originalet blir förstås inte sämre av det, men...

Är det en bra idé att recensera den? Det krävs en ganska svår balansgång för att framföra vad som gör filmen så bra utan att förstöra den för dem som inte sett den.

I den sämsta av världar är svaren på ovanstående frågor "ja" respektive "nej", men vet ni vad? Jag försöker i alla fall! Jag ser det som en hederssak.

Bruce Joel Rubin är en ganska skön författare, om än inte så otroligt produktiv. På resumén av stories och/eller manus hittar vi den samtida "Ghost" och så vitt skilda verk som "Deep Impact", "Stuart Little 2" och "Strange Days"-föregångaren "Brainstorm". Vid ett tillfälle har han också prövat på regissörsrollen, i "My Life". Hans bästa manus, om den själsligt plågade ex-soldaten Jacob Singer, var välkänt långt innan det filmades. Det hade cirkulerat mellan olika potentiella filmare som insett dess storhet men kanske inte sett riktigt hur de skulle göra filmen, och det dröjde hela tio år mellan färdig berättelse och färdig film. Att det blev Adrian Lyne som till slut nappade känns inte helt självklart - det här kan knappast klassas som den stiliserat erotiska sorts semi-thriller som han i övrigt gjort sig känd för, även om Elizabeth Peña är tämligen oklädd tämligen ofta - men jag tvivlar på att mer "rätta" regissörer hade gjort det bättre. Lyne hanterar här det vardagliga lika skickligt som det groteska - med utmärkt hjälp från bland andra Elizabeth Peña och Danny Aiello och förstås Tim Robbins, som på den här tiden var okänd nog att fungera i en sådan här roll, men redan då bra nog att klara den galant.

Upplevelsen av att se filmen i dess och min egen relativa ungdom var ungefär samma som när jag med ganska vaga förväntningar hälsade på i "Donnie Darko":s märkliga värld. Vad som helst verkar kunna hända, skräck och mysterium är oklanderligt sammanvävda och stämningen är vattentät. Men det finns också en bärande idé bakom som gör filmen både extra minnesvärd och extra fascinerande att se om - nu nästan generad över hur man misslyckades med att se alla tecknen. Det är denna bärande idé som jag inte tänker orda mer om nu, utöver att den är finfin.

Efter en traumatisk och dunkel händelse under Vietnamkriget har Jacob lagt sina studier och högre ambitioner på hyllan - eftersom han inte längre vill tänka - och arbetar istället på posten. Det är där han lärt känna sin nuvarande flickvän, en ganska hård och "hädisk" flicka jämfört med den präktiga kvinna han tidigare var gift med. Vare sig det beror på att Jacob förändrats av kriget eller på förlusten av ett av deras barn har äktenskapet gått under, men en del av honom saknar det uppenbarligen, vilket visar sig i vad som i normala fall hade kallats Jacobs liv. Hans liv envisas nämligen med att ändra form runt honom.

Det är inte helt säkert vem han ska vakna upp bredvid på morgonen och det beror inte på något promiskuöst leverne. En inledande mardrömsvision nere i en tunnelbanestation ger oss en aning om hans tillvaro, och gradvis inser vi antingen att hela hans verklighet är bräcklig nog att driva vem som helst till vansinne, eller att han är så vansinnig att verkligheten själv uppfattas som bräcklig. Bara hos sin kiropraktor, tryggt spelad av Danny Aiello, finner han lugn och en del kloka ord.

Jacob mår alltså föga underbart. Ibland "träffar" han sin döde son (Macauley Culkin i sin lugnaste och eventuellt bästa roll) och både han och andra verkar försöka säga honom någonting. Hans problem verkar vara av den arten att de inte riktigt kan lösas på något vanligt manér. Känslan byggs upp att ALLT är fel, och han måste förstå varför. Troligen har det något att göra med vad han utsattes för under Vietnam-kriget, men exakt vad var det som hände? Det finns bitvis drag av konspirationsthrillers i "The Manchurian Candidates" anda när han flera år efter hemkomsten träffar de andra killarna ur förbandet och påbörjar efterforskningar med hjälp av bland annat George i Seinfeld, men det blir ingalunda hela poängen.

Det händer väldigt mycket, både relativt realistiska och knarkigt galna saker. En mardrömslik sjukhusvistelse och en fest där vissa gäster uppvisar fysiologiska egenskaper som man inte förknippar med vanliga människor sätter sig på minnet, men också ett anfall av feber där Jacob brutalt kyls ner i ett isfyllt badkar för att rädda hans liv.

Slutet gör slutligen filmen, men tar inte bort fascinationen när man ser om den. Tvärtom. När ni ser det kommer ni troligen omvärdera en hel bunt senare filmer som verkade originella då - men plötsligt framstår som barn av eller yngre syskon till "Jacob's Ladder". Jag tänker dock inte säga vilka...

Jag ska inte påstå att allting fungerar perfekt, och ärligt talat har tiden hunnit ifatt filmen en smula. Inte bara den bärande idén utan en del mardrömsliknande sekvenser har setts igen i rent av än mer bisarr klädnad - i filmer, musikvideor och även spel som "Silent Hill" - och förlorar därför en del av sin kraft när man ser den nu. Men det finns fortfarande sekvenser som träffar helt rent - ofta stunder av oväntad glädje som snabbt raseras med chockartad kraft - och det är fortfarande en väldigt, väldigt bra film. Femman utdelas därför till den film "Jacobs Inferno" var när den var ny - inte vad otaliga efterföljare får den att se ut som, det vill säga "nästan vanlig". "Jacobs inferno" är unik. Fortfarande.

FOTNOT
Rubin själv har i intervjuer sagt sig vara nöjd med filmen, men inte helt glad åt slutet - samtidigt som han menar att det ändå har "integritet". Integritet räcker ganska långt, kan jag väl bara konstatera, som alltid har sett finalen som relativt klockren.

© Anders Lindahl
2005-05-02

DVD / Blu-ray

Sandrew Metronomes utgåva av "Jacobs inferno" har, tyvärr, rätt dålig bild med en störande "släpighet" och inget intressant extramaterial att kompensera med. Med tanke på att baksidestexten dessutom är ganska missvisande så känns ett köp knappast att rekommendera. Filmen förtjänar bättre!

Originaltitel: Jacob's Ladder
USA, 1990
Regi: Adrian Lyne
Med: Tim Robbins. Elizabeth Peña, Danny Aiello, Matt Craven, Pruitt Taylor Vince, Ving Rhames

Genre: Drama, Religion/filosofi, Skräck, Thriller